Vikt(igt)
Redan som väldigt liten blev jag retad för hur jag såg ut. Jag var rund och enligt många konstig. Därför blev jag utstött och mobbad i mer eller mindre hela min skolgång.
Jag blev tidigt medveten om hur man ”ska” se ut och det är nog en av anledningarna till att jag alltid känt att jag inte passar in. Att jag är fel.
Som tonåring hände mycket, som det ju gör, och jag svalt mig själv, hetsåt och kräktes i perioder. Strax innan jag skulle fylla 14 så svimmade jag i skolan och vaknade inte förrän jag låg på sjukhuset. Där hittade dom en stor cysta i magen på mig, stor som en handboll.
En cysta är typ som en godartad tumör. En vätskefylld blåsa. Det är ganska vanligt att man får dom, men min råkade bara bli lite väl stor. Den satt fast runt ena äggstocken och hade snott sig runt, varpå blodtillförseln till äggstocken stryptes. Det var därför jag svimmade eftersom det gjorde så fruktansvärt ont.
Det blev iaf akut operation och efteråt var jag flera kilo lättar och hade för första gången i mitt liv en platt mage. Att jag kanske skulle få svårar att bli gravid och hade ärr sket jag fullständigt i. Jag var ju smal! Men dåliga vanor har som vi alla vet, en tendens att återkomma om man inte är aktsam. Min ätstörning blev bättre ett tag, men så småningom började jag känna mig tjock och äcklig igen. Jag skämdes för hur jag såg ut och kände mig som en alien.
Några år senare skaffade jag egen häst och började träna en del. Efter gymnasiet var jag mycket i stallet och hjälpte andra med deras hästar och jag tränade och arbetade med stallsysslor. Det var en härlig period, men jag åt väldigt lite med tanke på hur mycket jag arbetade och tränade. En dag var jag med om en olycka där jag blev sparkad av min häst i ansiktet och bröt käken. Det innebar flytande kost i x antal veckor och vips, så hade jag gått ner några kilo till. Jag var överlycklig och för första gången i hela mitt liv så kände jag mig fin och snygg. Jag vägde nu 47 kg, hade 24” jeans och livet lekte.
Jag är 158 cm kort.
Att jag hade ett stort ärr i ansiktet spelade ingen som helst roll. Jag var ju smal! Där och då lovade jag dyrt och heligt att aldrig nånsin mer gå upp i vikt. Aldrig över 50 kg sa jag till mig själv. Så naivt av mig. Så otroligt naivt.
Jag som hela mitt liv tyckt att mina lår går ihop, att magen putar och hänger, att jag har valkar på ryggen och dubbelhaka. Lilla, lilla Lina…
Idag vägde jag mig, bara för att dokumentera här. 81,7 stabila kilo mina vänner. Först nu kan jag säga att jag har valkar, att magen putar och hänger, att jag har dubbelhaka osv.
Som jag önskar att jag kunde vrida tillbaka klockan och be mig själv njuta av livet istället för att oroa mig över min vikt eller att duga i andras ögon.
Jag hade velat säga att jag är fin precis som jag är. Att jag inte är tjock och ful och äcklig. Att alla barnen som retade mig egentligen var svaga och osäkra på sig själva. Att dom som slog mig gjorde fel, inte jag. Att dom som sa elaka och gjorde elaka saker gjorde fel, inte jag. Att dom som inte lät mig vara med gjorde fel, inte jag.
I 30 år har jag känt mig fet, ful, äcklig, fel, otillräcklig, utanför, konstig… Till vilken nytta? Det senaste året har gjort mig nästan 30 kg tyngre, gett mig ärr för livet och en krånglande mage som jag själv måste experimentera på för att hitta vad som funkar att äta och dricka. Nu känner jag att måttet är rågat. Nu får det vara nog.
Jag kan inte ändra på det som varit, men jag ska bannimej se till att framtiden blir annorlunda. Min dotter som snart blir 6, har börjat fundera på kroppen och vill gärna klä sig fint. Jag vet hur lätt det kan spåra ur och jag tänker göra det till mitt livsuppdrag att hon ska veta att hon är fin precis som hon är. Vad hon än har på sig, vad hon än väger, om hon har långt eller kort hår… Hon får bara inte hamna där jag och så många är. För det är ett rent helvete. (Behöver jag poängtera att jag pratar om tankar och beteende nu och inte om vikten?)
Förutom det uppenbara med att vara tjock, som att kläder inte passar osv, så har jag upptäckt en del annat som är nytt för mig.
· När låren faktiskt inte bara nuddar varandra, utan går in i varandra från lår till knä när man går… Då får man skavsår. And it hurts as hell.
· Stödstrumpor är typ bästa uppfinningen EVER!
· Jag svettas på ställen jag inte trodde man kunde svettas på.
· De flesta normalviktiga människorna tittar och en del är till och med otrevliga i sitt bemötande.
· Klädaffärer för större storlekar har grymt bra service och väldigt sköna kläder.
· Allting är tyngre och mer motigt.
Så vänner, och framför allt kvinnor där ute, om du funderar på om dina lår nuddar varandra så kan jag säga att det gör dom inte. Behöver du fundera, så nej. Okej. Och för det andra – när ska vi släppa kroppsfixeringen? Snygg, smal, tjock, ful, vältränad, slapp… Kan vi inte bara få vara? Och kan vi inte försöka vara lite mer stöttande och snälla mot varandra?
Jag är kanske inte någon bra förebild, men jag vill inget hellre än att förändra mitt beteende, mitt tankemönster och oavsett vikt – vara en bra förebild för min dotter.
Så därför tänker jag sätta upp ett mål från och med idag till och med nyårsafton.
Mitt mål är att älska mig själv - kropp och själ, precis som jag är. Och det tänker jag aktivt jobba med varje dag till nyår. Sen ska jag utvärdera och se om jag märker någon skillnad.
Just idag känner jag mig stark, men jag är inte lika naiv som jag en gång var. Det kommer bli tufft. Men jag tänker ge mig själv bra förutsättningar för att lyckas.