Att berätta vad man behöver
Idag berättade jag för mitt ex, aka min dotters pappa, att jag har cancer. Jag ville egentligen inte berätta för honom, men kände mig tvungen. Inte för hans skull, utan för att vi tillsammans ska kunna göra det här så smärtfritt som möjligt för vår dotter. Han reagerade inte alls så som jag trodde att han skulle göra. Jag förväntade mig att han skulle bli glad och gotta sig i min olycka. Njuta av att han äntligen skulle få vår dotter för sig själv. Men så blev det inte.
Han blev jätteledsen och frågade om det fanns något han kunde göra för mig. Vi hade ett riktigt fint samtal, vilket inte har hänt sedan innan vi separerade för drygt två år sedan. Jag blev uppriktigt glad att han vågade vara så ärlig mot mig och berörd att han faktiskt blev ledsen för min skull. Det ger mig hopp. Allt är inte förlorat. Jag sa att jag gärna skulle vilja att vi grävde ner stridsyxan och började på ny kula. För klarar jag inte detta (vilket jag så klart kommer göra, men utfall att), så vill jag inte att vi skiljs som ovänner. Det kändes som om han var med på tåget och igen så tänker jag att mirakel faktiskt händer ibland :)
När jag har berättat för vänner och kollegor att jag har cancer, så har en del blivit ledsna och upprörda, medan en del blivit tysta och dragit sig undan. Och det kanske inte är så konstigt att en del drar sig undan, för hur ska man egentligen reagera när någon man bryr sig om berättar något så jobbigt? Det finns ju inga rätt eller fel och alla har rätt till att känna som de gör.
För min egen del insåg jag ganska snabbt vad jag inte behöver av mina nära och kära. Det är inte medömkan eller tystnad eller en sorgsen blick eller ett ”va tråkigt” eller "du ska se att det snart blir bättre”.
Det jag behöver av mina nära och kära är ibland en axel att gråta ut mot. Ibland en kram eller två. Ibland behöver jag någon att vara tyst med. Ibland behöver jag någon som följer med mig till sjukhuset och håller min hand. Ibland behöver jag att någon frågar hur det e och som bara lyssnar när jag maler på och maler på om min cancer.
Han blev jätteledsen och frågade om det fanns något han kunde göra för mig. Vi hade ett riktigt fint samtal, vilket inte har hänt sedan innan vi separerade för drygt två år sedan. Jag blev uppriktigt glad att han vågade vara så ärlig mot mig och berörd att han faktiskt blev ledsen för min skull. Det ger mig hopp. Allt är inte förlorat. Jag sa att jag gärna skulle vilja att vi grävde ner stridsyxan och började på ny kula. För klarar jag inte detta (vilket jag så klart kommer göra, men utfall att), så vill jag inte att vi skiljs som ovänner. Det kändes som om han var med på tåget och igen så tänker jag att mirakel faktiskt händer ibland :)
När jag har berättat för vänner och kollegor att jag har cancer, så har en del blivit ledsna och upprörda, medan en del blivit tysta och dragit sig undan. Och det kanske inte är så konstigt att en del drar sig undan, för hur ska man egentligen reagera när någon man bryr sig om berättar något så jobbigt? Det finns ju inga rätt eller fel och alla har rätt till att känna som de gör.
För min egen del insåg jag ganska snabbt vad jag inte behöver av mina nära och kära. Det är inte medömkan eller tystnad eller en sorgsen blick eller ett ”va tråkigt” eller "du ska se att det snart blir bättre”.
Det jag behöver av mina nära och kära är ibland en axel att gråta ut mot. Ibland en kram eller två. Ibland behöver jag någon att vara tyst med. Ibland behöver jag någon som följer med mig till sjukhuset och håller min hand. Ibland behöver jag att någon frågar hur det e och som bara lyssnar när jag maler på och maler på om min cancer.
Men oftast så behöver jag att dom är precis som vanligt. Jag behöver fortfarande skratta, göra upp planer för framtiden, bada naken i en sjö på en camping mitt ute i ingenstans med dom jag älskar allra mest. Jag behöver bli arg, ledsen och besviken. Även på mina vänner. Jag vill inte att människor omkring mig ska gå som på nålar och tro att jag är gjord av glas. Ni får hellre ställa en fråga för mycket, än lämna mig i total tystnad. Det är upp till mig att avgöra vad jag vill eller inte vill prata om. Och det är upp till mig att säga till när och om jag inte vill prata om min cancer.
Jag må vara liten, men den här tjejen är gjord av stål ;)
Kommentera gärna, fråga en fråga eller varför inte skicka lite kärlek ;)
Tack för att ni finns!
Jag må vara liten, men den här tjejen är gjord av stål ;)
Kommentera gärna, fråga en fråga eller varför inte skicka lite kärlek ;)
Tack för att ni finns!
Kärlek! <3
