En starkare blogg

Jag har varit tyst här en längre tid, men min tystnad har varit medveten. Hösten och våren har varit minst sagt tung, både fysiskt och psykiskt. På något vis så är det mer jobbigt att skriva om mitt psykiska mående än om cancern. Psykisk ohälsa är mer tabubelagt, skambelagt och svårt att både förklara och förstå. 

Men på senare tid har jag känt att jag behöver skriva av mig igen. Mycket har hänt och samtidigt ingenting… 

Strax innan årskiftet 16/17 så började jag ta antidepressiva och då närmare bestämt Sertralin. Fick veta att de första 4-6 veckorna kunde vara rätt tuffa och därför gör man en långsam upptrappning. Mina första 6 veckor var ett rent helvete. Jag kände mig inte deprimerad innan, men efter att jag började med tabletterna så var allt nattsvart. Jag tror aldrig jag haft så mycket ångest som då. Panikångestattacker var och varannan dag, svåra sömnproblem och noll ork eller motivation. Inte till något. Som grädde på moset så blev jag (tillsammans med många andra som äter antidepp) hungrig. Och nu pratar vi inte lite småsugen, utan i princip konstant vrålhungrig. Så nu, 4 månader senare så väger jag 15(!) kilo mer än jag gjorde vid jul. Behöver jag påpeka att det inte direkt hjälper mitt välmående? 

Jag har fått träffa en psykolog genom vårdcentralen som är toppen. Nu är det ju ett begränsat antal gånger man får där, men förhoppningsvis kan jag hitta någon lika bra privat. I förra veckan tog jag nämligen tag i min ”ångesthög”. Det är en hög jag haft liggandes, med viktiga papper, räkningar osv. Den högen har jag morrat åt varje dag i flera veckor, kanske månader och verkligen inte orkat ta tag i det. Men så fick jag tummen ur och ringde alla obekväma samtal till försäkringsbolag, Försäkringskassan, CSN osv. 

Genom min försäkring kunde jag tydligen ersättning för 10 psykologbesök. Det tar jag tacksamt emot. För någon som aldrig varit utmattad och/eller deprimerad, så är det säkert väldigt svårt att förstå hur man kan få ångest av såna saker. Men jag ska försöka beskriva hur det har sett ut och till stor del fortfarande är för mig.

Vissa dagar känner jag mig nästan som vanligt. Jag har energi att göra roliga saker med familj och vänner. Andra dagar har jag knappt energi att ta mig ur sängen. Jag kan inte ha åtsittande kläder eller underkläder som sitter åt. Det ger mig andnöd (alltså panikångest). Att gå och handla är jättejobbigt. Oavsett om det är mycket eller lite folk, så är det mycket ljud, ljus och många intryck. En 30 minuters promenad kan vara jätteskön, men ofta slutar det med att jag knappt kommer hem för att jag blir så trött. Och den där tröttheten går inte att sova bort. Den sitter oftast i 1-2 dagar efteråt. Så oavsett om det är något roligt jag gör eller mindre kul, som att handla/tvätta osv, så blir jag så gott som alltid trött efteråt. Antingen fysiskt eller psykiskt. 

Något som jag och min terapeut pratat om är vad som ger och tar energi. T ex så älskar jag att sjunga, vilket jag tänkte att det ger väl energi då? Men när vi pratade om det, så insåg jag att det blir en prestation – och därför tar det energi. I början av året började jag gå till en sångcoach, vilket är fantastiskt kul och utvecklande. När jag är där och sjunger, så ger det energi, men annars är jag min egen värsta fiende. Det finns ingen som är så kritisk mot mig som jag. Och jag insåg också att väldigt mycket som jag gör, är prestation och jag dömer mig själv så jäkla hårt. Att prata med psykologen hjälper mig att få perspektiv på mitt beteende, men jag har ett hästjobb framför mig att förändra det.

För att ladda på med energi så testade jag i veckan på Kundalini yoga. Det var en väldigt lugn typ av yoga som fokuserade mycket på andningen och som avslutades med meditation. Jag tyckte det var jättehärligt, men efteråt skakade benen på mig. Det är ett tecken på att min energi är helt slut och jag kan bli skakig efter ett ansträngande samtal, så det har inte med själva aktiviteten att göra. Men jag ser gång på gång att jag pushar mig själv över gränsen hela tiden. Även om jag noterar att jag är ”slut”, så tänker jag alltid – ”lite till går nog”. Vilket resulterar i att hela nästa dag blir förstörd, typ. Så det är något jag verkligen behöver jobba med, att känna efter var nivån för dagen är och anpassa mig efter den. Och kanske viktigast av allt – att känna att det är okej att inte vara på topp och att jag inte är värdelös om jag inte är det. 

Min psykolog ritade upp det så tydligt på en tavla. En linje, i ena änden ”sämst” och i andra ”bäst”. För mig är det inte okej att vara i mitten såg jag då. För på ett omedvetet plan känner jag mig direkt värdelös om jag inte är bäst. Det finns inga mellanlägen. Och hur realistiskt är det egentligen? I know, inte så värst alls faktiskt. 

När jag var yngre så hade jag en ätstörning där jag svalt mig själv. Ibland hetsåt jag och kräktes efteråt, men det var ganska få gånger. Oftast gjorde jag det ena eller andra. Nu på äldre dar, så har jag äntligen sett ett mönster. Jag äter när jag mår dåligt. Jag äter när jag är ledsen. Jag äter när jag har tråkigt. Och om jag mår riktigt dåligt, så hetsäter jag. Och så mår jag så klart ännu sämre efteråt, vilket gör att jag äter ännu mer eftersom jag tycker synd om mig själv osv. Ni fattar nog. 

Efter att jag opererades senaste gången så har min magen varit extremt känslig för i princip all mat. Men kanske framför allt för snabba kolhydrater och rött kött. Tror ni jag har undvikit det då? Nej, för nyttig mat tillfredsställer inte hjärnan på samma sätt. Nu blir jag sjuk av det jag äter. Jag vet att snabba kolhydrater påverkar hjärnan och gör att man lättare blir deprimerad. Stekt/friterat/fet mat/socker… Allt det där goda gör oftast att man blir låg i humöret oavsett om man är deprimerad från början eller inte. Nu är det så klart inte bara min kost som påverkar hur jag mår, men det plus stress gör inte saken bättre. Så just nu funderar jag mycket på varför det är så svårt att göra det som är bra för mig, när det andra gör att jag mår så fruktansvärt dåligt? Och vet ni vad jag kom fram till? Att jag nånstans inom mig känner att jag inte förtjänar att må bra. Att jag inte förtjänar att vara lycklig. 

När jag sa det högt till min psykolog så kände jag att det var helt sjukt, men trots det så är det sant. När jag satt där och pratade med henne så sa jag till henne att jag visst förtjänar att må bra och vara lycklig. Mitt logiska jag känner verkligen så. Men det finns också en liten, lite flicka i mig som tänker annorlunda. Och det är nog henne som jag behöver möta för att komma vidare.

Stort tack till alla er som läser och kommenterar! 

Kärlek! <3