En starkare blogg

Sist jag skrev något om hur jag mår var den 23 juni. Mycket har hänt sedan dess och samtidigt – ingenting.

Efter att ha tjatat på läkaren som opererade mig, fick jag svar att fläckarna på livmodern inte var någonting. Toppen!
Jag fick också besked att det blivit en förhårdnad ärrbildning vid kopplingen mellan ändtarmen och tjocktarmen och att det ska åtgärdas i samband med borttagning av stomin aka ”Bertil”. Ärrbildningen gör att det blir för trångt för bajset att komma ut ordentligt + att det gör fruktansvärt ont.

När jag låg inne på Östra över midsommar så röntgade dom i princip hela kroppen. Jag fick en galen huvudvärk som inte ville ge med sig och jag fick inte behålla varken dricka eller mat. Skönt att vara genomcheckad och U.A., men samtidigt – varför mår jag så dåligt??
Troligtvis stopp i tarmarna var deras svar.

Jag har haft liknande problem flera gånger under sommaren och behövde åka in en gång till. Då var det inte lika illa, utan jag hade bara ont och kräktes, men tappade aldrig medvetandet eller så. Då röntgade dom inte, gissade på tillfälligt stopp och sen blev jag hemskickad dagen därpå. Inte tillräckligt med resurser sa dom.

Jag pratade sedan med min stomiterapeut om detta och hon gav mig äntligen ett mer logiskt svar. De gånger jag fått ont så har högra sidan av magen svullnat upp och blivit alldeles hård. Flödet i stomin har hela tiden varit hyfsat normalt. Alltså att det kommit bajs i påsen😉

Hon förklarade att vid ett stopp, om än så tillfälligt, så kommer det inget i stomin. Hon förklarade att när man får en tillfällig stomi, då syr kirurgerna inte fast tarmen genom alla hudlager, vilket man gör när stomin är permanent. Därför kan det bli så att en del av tarmen smyger sig in i en ficka mellan hudlagren. Skulle det då vara så att tarmarna blir svullna av något jag ätit/druckit så blir det väldigt trångt där och tarmen kan börja vrida sig. Alltså har det troligtvis inte varit något stopp i ordets rätta bemärkelse som jag fått, utan ett slags tarmvred.

Hon förklarade också att det är väldigt individuellt vad man påverkas av. Det gäller ju även personer som inte har stomi, bara att man oftast inte tänker på det på samma sätt då. Jag påverkas av socker, gluten, mjölk, bubblor och tuggummin. Både med och utan stomin. Hennes tips var att jag skulle massera magen, röra på mig och dricka mycket vatten och gärna vätskeersättning.

Hennes tips har varit lite av min räddning här på slutet. Magen och stomin mår som allra bäst när jag äter mina Dimor (tabletter som lugnar ner tarmrörelserna), dricker mycket vatten och dricker vätskeersättning. Tack vare dessa enkla ”knep” har jag kunnat lugna magen de gånger jag börjat känna av att det är på gång😊

Sedan jag fick beskedet att stomin ska tas bort, så har jag ringt ner operationskoordinatorn för att få en tid. Inte det enklaste vill jag lova, men till sist fick jag ett beskedet, tre veckor innan det var dags. Och idag är dagen då Bertil och jag ska skiljas åt. Lite nervös, men det hör väl bara till😊

I övrigt så har det varit en del krångel med allas vår Försäkringskassan, som ifrågasätter min sjukskrivning. Läkaren som opererade mig verkar heller inte helt nöjd med att jag fortfarande inte är tillbaka på 100% på jobbet. Att behöva kämpa och gång på gång försöka övertyga människor om varför man behöver vara sjukskriven är tröttsamt och stressande.
Jag kände mig pressad att börja jobba igen när läkaren sa att ”det är väldigt ovanligt att man fortfarande är sjukskriven ett halvår efter en sån här operation”.

Men han är läkare och förstår inte att bakom skynket och den där tumören han tog bort, där fanns en person. Och även om operationen var relativt enkel och allt har läkt bra och jag kan titulera mig cancerfri, så är jag inte per automatik återställd.

Efter min första operation var jag piggare än jag varit på länge. Kanske adrenalin och ett sinne som var inställt på positiv kamp gjorde susen. Men vad hände sen, när adrenalinet försvann, allas omtanke blev mindre tydligt, jag blev ”frisk” och skulle vara som vanligt och inte längre behövde vara stark? Vad hände då?

På sätt och vis har det nog varit bra att börja jobba. Komma tillbaka till verkligheten och allt sånt. Men samtidigt... jag är så enormt trött hela tiden. Vissa dagar orkar jag med hur mycket som helst, men de dagarna är sällsynta. större delen av tiden så vill jag bara sova. Kanske för att jag har fel fördelning? Gör för mkt de dagarna jag orkar, så att energin är slut sedan?

Fick remiss till vårdcentralen här hemma för vidare utredning av tröttheten och ska dit i slutet av oktober. Gick till kuratorn på Östra för att se vad hon hade att säga om tröttheten.
Hon tyckte inte alls det var konstigt att jag var trött och sa att det finns många som är sjukskrivna i flera år efter att ha gått igenom det som jag gjort. Speciellt vanligt är det tydligen om förloppet gått fort, men det säger hon säkert till alla.

Att säga mina tankar högt till någon som inte försöker trösta eller göra saker bättre var rätt skönt. För även om jag oftast gillar att få prata av mig med mina vänner och få stöd där, så var det nog just det här opersonliga jag behövde nu. Det fick mig nämligen att inse ett och annat, även om jag inte är riktigt förlikad med resultatet än.

Jag känner att jag måste vara som jag var innan allt det här drog igång. Jag måste orka lika mycket, vara lika glad, lika stark osv. Jag avskyr att känna mig liten, svag och rädd. Vill inte erkänna, har inget att luta mig mot. Eller det har jag ju, men jag vill inte erkänna att jag inte orkar vara stark. Att det är okej att inte må helt hundra. För det måste jag ju, jag är ju frisk. Borde jag inte bara vara glad och jäkligt tacksam istället för att klaga?

Jag borde... Jag måste... Alla andra klarar... Finns de som har det värre...

Jag tillåter mig att oroa mig ibland. Inte så ofta, men ibland. Över vart mitt liv är på väg, att relationen med min dotters pappa är precis lika kass igen som innan jag blev sjuk, att jag inte orkar någonting, att jag ser trött ut, att jag är ensam, att jag känner mig oattraktiv, vart ska jag bo, vad ska jag bli när jag blir stor, hur ska jag hitta glädjen och drivkraften igen?

Samtidigt så tror jag på lagen om attraktion. Det du tänker drar du till dig. Alltså vill jag inte fastna i det träsket av elände och självömkan. Men det måste vara tillåtet att tänka lite negativt också. Annars kan jag ju inte uppskatta allt det positiva😉

Såå... kom jag fram till något hos kuratorn? Det svåraste steget nu är att erkänna att jag inte är samma person jag var innan cancern och att jag aldrig kommer bli det. Att erkänna och acceptera att jag just nu inte orkar det jag brukade och det som ”alla andra” gör.
Att erkänna och acceptera att jag måste prioritera och välja bort saker, även det roliga. Att jag just nu kanske bara orkar med att göra en sak varannan dag. Även om det är något så litet som att åka och handla.

Att jag behöver vara snäll mot mig själv och att jag behöver lära mig att prioritera mig själv. Att jag behöver sortera upp livet i vad som tar och vad dom ger energi. Ibland kan saker som tar energi vara värda att göra, men att jag då behöver ta det lugnt dagen efter. Jag behöver också komma på vad som ger mig energi, för det var inte helt enkelt att komma på tyvärr. Jag ska verkligen försöka att släppa alla borden och måsten också och se över vad jag kan göra för att minska på stress och oro.

Ja... Det är väl ungefär vad som snurrar i mitt huvud just nu☺️

Kärlek! ❤️