En starkare blogg

Så… Det är dags för en update om hur läget är. 

Sist jag skrev låg jag på sjukhuset och hade precis fått besked att dom hittat någon ”utväxt” i tarmen som inte skulle vara där. Efter det har det varit lite berg- & dalbana.

Jag var och är väl till viss del fortfarande ganska besviken på sjukvården. Även om dom säkert är superduktiga på just sitt område, så missar dom att man är en person. Att inte bli lyssnad på och tagen på allvar är bland det värsta som finns tycker jag. Speciellt när man inte mår bra och är orolig över saker.

Det gjordes i alla fall en kontraströntgen av tarmen, på onsdagen tror jag det var. Allt såg bra ut, så även fast jag fortfarande kände av det där trycket, så blev jag utskriven. Läkarna kunde inte svara på vad det berodde på och jag var enormt trött på att ligga på sjukhus, så jag klagade inte. Väl ute så mötte min ängel upp mig med en ENORM blombukett som luktade fantastiskt och såg lika fantastisk ut J Jag fick också en jättestor nallebjörn med fina ballonger till. Snacka om att jag blev både överraskad och glad. Presenterna var ifrån alla mina underbara vänner i Falkenberg <3

Efter en något trasslig hemfärd, jag i ett nötskal, så kom jag i alla fall hem till mina föräldrar och min älskade, älskade dotter. Det var så härligt att få gosa med henne J

Första dagen efter jag kom hem så kände jag mig ganska pigg och utvilad. Skönt! Kanske var det bara den där antibiotikakuren jag behövde för att komma på banan, tänkte jag. Men ganska snabbt insåg jag att det inte var antibiotika jag behövde. Minsta lilla grej är jobbig. Vissa dagar är det ett jätteprojekt bara att ta sig upp ur sängen och att behöva ta sig utanför dörren för att handla ska vi inte prata om. Jag känner mig totalt slutkörd för minsta lilla. Andra dagar känns det jättebra när jag är iväg, men ofta kommer ett bakslag senare på kvällen och så krävs det flera dagar för att jag ska känna mig hyfsat okej igen. Lägg därtill att jag måste kämpa som en galning för att få till en sjukskrivning och att jag sen upptäcker att Försäkringskassan avslutat mitt ärende(!?) Man kan bli galen för mindre.

Men så idag hade jag bokat in en icke existerande tid på min vårdcentral hos läkaren som först upptäckte att jag hade cancer. Den här tiden som jag fick hos henne idag, var en sån där tid som egentligen inte finns. Hon trollade för min skull och sa att jag vissa saker måste man prioritera och att jag var viktig.

Ni vet hur jag har tjatat om alla läkare som inte ser mig som en hel person utan bara fokuserar på att tumören är borta och att såret har läkt… Hon var inte alls så. Hon såg mig, på riktigt. Jag behövde knappt förklara hur jag mådde. Det kunde jag knappt heller för jag grät så mycket. Ni vet så där som barn kan bli när dom är så trötta att det bara inte går att hålla ihop det. Där är jag. Tårar kommer förvisso lätt till mig, men jag har lärt mig att dom inte är farliga. Oftast känns det betydligt bättre efteråt faktiskt J

Idag grät jag för att jag var trött. Trött i kroppen, trött i sinnet, trött på att kämpa, trött på att vara trött… Men nånstans på vägen så ändrade gråten från att bero på något negativt till att komma ur ren och skär tacksamhet. Min läkare såg mig, lyssnade på mig, sa att jag var viktig och att vi ska lösa det här, att allt kommer bli bra. Jag ville kramas men hon hann före mig och gav mig världens bamsekram och lovade mig att det kommer bli bättre. Och jag tror henne verkligen.

Sen presenterade hon mig för en sköterska som även jobbar som samtalsterapeut – eller nått sånt. Hon hade egentligen inte heller tid, men hon tog sig tid eftersom hon tyckte att det här var viktigt. Att jag var viktig.

Jag vet inte om ni kan föreställa er hur det känns att höra någon säga att man är viktig, när man under en längre tid känt sig väldigt oviktig. Speciellt av vården. Samtalsterapeuten bokade in mig på ytterligare en icke existerande tid under nästa vecka och så sa hon att det kommer bli tufft, men att vi ska fixa det här. Att jag fram tills vi ses nästa gång ska försöka ta ett steg tillbaka från mig och min situation, för att se om jag kan hitta vad det är som inte funkar för mig. Varför jag känner mig stressad. För hon tror att tröttheten beror på en dold stress. Den typen av stress som kan komma när man är van vid att prestera, van att köra på och kämpa. Men nu hänger inte kroppen med, eller egentligen är det väl psyket, men men… Det svåraste just nu för mig är att acceptera att jag inte kan leva som jag gjorde tidigare. Att jag just nu kanske får sätta upp mål som låter löjligt lätta, men som istället är genomförbara utan stress och press. Innan jag lades in på sjukhuset när jag tog bort stomin, så hade jag satt upp ett mål att gå ut och promenera 30 min varje dag. Inte en enda promenad har blivit av och jag känner mig så himla misslyckad. Så hennes tips var att mitt första mål kanske istället skulle vara att gå utanför porten och bara stå där en stund. För vissa dagar är det allt jag orkar med. Andra dagar kanske jag känner att jag skulle kunna gå den där 30 minuters promenaden, men då ska jag inte göra det, utan istället gå ett varv runt huset eller så. Istället för att rusa fram och vara helt slut efteråt, så ska jag ta det lugnt och se det som en långsam och framför allt långsiktig plan för att sedan orka mer. Små utmaningar.

Läkaren tog blodprover på mig för att utesluta anemi, som jag haft när jag var yngre. Då var blodvärdet (HB) bra, men järndepåerna var i princip tomma. Men hon trodde mer på att jag har någon form av utmattningssyndrom, även om hon inte ville använda det ordet. Summa kardemumma – jag blir sjukskriven på heltid i åtminstone 4 veckor till, men troligtvis längre. Och det är ytterligare en bit som jag känner mig väldigt tacksam över – att inte behöva kämpa för att få någon att ta mig på allvar. Att mina symptom inte är påhittade och att det finns en ände på alltihop. Nu ska jag få hjälp att bli helt återställd, så att jag kan fortsätta med mitt liv :)

Som grädde på moset så ringde en annan läkare som jag hade när jag låg på sjukhus. Hon hade redan fått mina provsvar och sa att ”ja, det finns någon form av tillväxt men det är ingen tumör”. Dom såg också tecken på kronisk inflammation och jag kommer bli kallad på undersökningar i januari och maj/juni nästa år för att se om det växer eller inte. Jag fick ingen information om vad den här kroniska inflammationen innebär och om jag kan påverka med kost osv, så det tänker jag ta upp med min läkare på vårdcentralen nästa gång istället. Kronisk tarminflammation kan betyda Chrons syndrom eller Ulceröst kolit, men kan det betyda något mer? Jag vet sedan innan att man kan bli i princip symptomfri med hjälp av lågkolhydratkost, men det är tveksamt att någon dietist inom sjukvården rekommenderar det. På sjukhus serveras margarin, lightprodukter, massa sötade drycker och soppor osv. Inte speciellt hälsosamt, men självklart – bättre att äta det än ingenting :) 

Ikväll ska jag försöka att göra så lite som möjligt, för imorgon fyller en av mina bästa vänner 30 år. Jag hoppas kunna vara med på så mycket roligheter som möjligt, men förbereder mig på att det kanske bara blir en kort stund. Bättre lite än inget 

Kärlek! <3 <3 <3