När minnet är kort
Jag har ju helt glömt berätta ett par mer eller mindre viktiga saker! 😊
Eftersom jag kommer dras med min påse på magen ett bra tag, så är det lika bra att bli kompis med den tänker jag. Och den är faktiskt inte lika läskig och jobbig som jag trodde. Lika bra att göra det bästa av situationen liksom😊 I alla fall. En kompis måste ju ha ett namn och min nya kompis fick namnet Bertil. Varför det blev just Bertil vet jag inte riktigt, men det var det namnet som ploppade upp när jag och en man på sjukhuset stod och pratade om våra påsar😋 Hans skulle heta Knut😄
Idag kom mitt ex och vår dotter hit och tog en fika. Det var så underbart att se och få krama henne💕 Det kändes som om det var evigheter sedan jag sist träffade henne. Hon var så fin, slängde sig på mig och ville inte sluta pussas och kramas. Hon tyckte synd om mig som hade så många plåster på magen och blåmärken på armar och händer. När jag berättade vad påsen gjorde på magen höll hon båda händerna för munnen och skrattade högt!😄 Det här med kiss, bajs och prutt är extremt kul fortfarande😂
Älskar det! Hon är bäst på att ge mig perspektiv på saker o ting och att inte ta så allvarligt på sånt som inte är värt det. Det var i alla fall underbart att hålla om henne och att hennes pappa kunde vara normal med mig.
Känner sånt hopp inför framtiden. Om en person som haft så mycket ilska och hat inom sig, kan vända så totalt... Då är precis vad som helst möjligt!😃
Jag vet inte om jag skrivit det innan, men i såna fall får det väl bli lite upprepning här.
Under operationen togs så gott som hela ändtarmen bort, men dom lyckades spara så pass mycket att tjocktarmen och ändtarmen gick att koppla ihop. Dom fick bort den sjuka delen av tarmen med lite marginal och dom tog även bort en del lymf- och fettvävnader runt omkring. Men när dom väl var där och fixade, så såg dom fler förändringar.
På livmodern, som ligger framför ändarmen, såg läkaren ett flertal fläckar som skulle kunna vara metastaser. Alltså en spridning av cancerceller. Men det skulle också kunna vara fläckar från något som heter Endometrios. Endometrios är en sjukdom som gör att man får blödningar, alltså hål, genom livmodern och blodet går då ut i buken.
Jag har aldrig fått den diagnosen, så läkaren visste inte vilket det var. Men han tog i alla fall bort allting han såg och skickade även det på analys. Om fyra veckor har jag fått tid för återbesök och först då får jag reda på provsvaren, samt om jag behöver cellgifter.
Jag vet redan nu att tumören är elakartad, jag vet att jag kommer ha stomipåse i åtminstone tre månader till, jag vet att jag inte kommer strålbehandlas och jag vet att cellgiftsbehandlingen kommer hålla på i sex månader. Om den blir av vill säga.
Kanske är jag hög på mediciner, kanske är jag i chock eller kanske är jag bara mitt vanliga lugna jag. Men beskedet att cancern kanske spridit sig, gör mig än så länge inte så upprörd. Jag tänker inte hetsa upp mig innan jag har fakta.
Idag har jag inte så ont, men jag är fysiskt trött. Huvudet snurrar en del, men jag mår i alla fall inte illa utav det. Blåmärkena på armar och händer känns olustigs, men gör mig ödmjuk. Tänker att jag ändå har haft en väldig tur. Blommorna jag fick på sjukhuset av vänner och kollegor både ser och luktar fantastiskt. Dagen har varit lugn och bra och jag vill ge mig själv en rejäl klapp på axeln👏 För jag har väldigt svårt för nålar. Gillar dom inte alls. Men trots det så måste jag ta en spruta i låret varje dag i 26 dagar till. Eller 25 kanske det är nu😋 Men i alla fall – heja mig som lyckas ta dom!!!😄👏
Ikväll kollar jag på Eurovision med ett öga och det andra tillägnar jag min nya favoserie – Outlander. Svag för historia och kostymer. Tyvärr har jag ännu inte läst böckerna som serien är baserade på, men det får bli ett sommarprojekt😋
Vad gör ni ikväll?
Kärlek! ❤️