En starkare blogg

Hej allihop! 

Det är nu drygt två veckor sedan jag opererades och det har hunnit hända en hel del. 

Sedan jag kom hem från sjukhuset så har jag bott hos mina föräldrar. 

Det var en ganska stor omställning och jobbigt emellanåt för oss allihop. Men framför allt så var det skönt att få hjälp med min dotter, hämtningar och lämningar på dagis och att slippa laga mat. Jag älskar att äta mat, men lagar den helst inte om jag inte måste😋 Jag är enormt tacksam över att ha så snälla och omtänksamma föräldrar och då kanske framför allt min mamma. Det är hon som stått för den mesta av hjälpen😇

Helgen tillbringades med bästa gänget på Kinnekulle Ring.  En av alla motorbanor vi kommer vara på i år, eftersom både jag och dottern följer med en av våra bästa vänner som tävlar med sin bil. Vi åker ett helt gäng med vänner och barnen är alltid med och hejar på dom också.

Vi har haft det toppen, trots att det blåste massor och regnade emellanåt😊👍🏻

Även om vi hade det hur bra som helst, så var det väldigt skönt att komma hem. Väl hemma insåg jag att det var nästan tre veckor sedan jag sov hemma sist. Borta bra, men hemma bäst stämmer bra, även om intervallerna gärna får variera😉 

Hur mår jag nu då, undrar ni kanske? 

Jo, jag mår ganska bra. Så pass bra att jag inte behöver ligga hemma och tycka synd om mig själv. Däremot blir jag väldigt trött för minsta lilla och jag är yr ofta. Hjärnan är trög, det tar lång tid att hitta orden, jag byter gärna plats på dem, minnet är extremt dåligt och jag har svårt att förstå även det mest självklara ibland. Utöver detta så blir jag yr och snurrig väldigt ofta och det känns som om jag trampar runt i sirap eller sockervadd när jag går.

Jag ringde min kontaktsköterska i förra veckan för att få reda på om det är vanligt att må så här efter en operation. Hon skulle be en läkare kolla på det och återkomma. En vecka senare ringde läkaren och sa att det inte är vanligt att må som jag gör efter en operation. Han sa att det kan bero på chocken av beskedet att jag har cancer, men det har jag svårt att tro. 

Jag är inte i chock. Jag känner snarare att jag tagit det här beskedet, kanske inte med ro, men på ett betydligt bättre sätt än jag hade kunnat göra. 

Han sa också att det kan bero på lågt blodtryck, låga salthalter eller lågt järnvärde. Alltså fick jag åka in och ta blodprover i förmiddags. Dock kunde dom inte ta blodtrycket där, vilket hade varit ganska intressant att veta, eftersom det låg på 100/55 när jag åkte hem. Men men. Kommer förhoppningsvis få svar i slutet av veckan och hur/om vi ska gå vidare på något vis. 

Annars är det den 14 juni som är nästa stora dag. Då får jag besked om det var cellförändringar på livmodern, samt om jag ska behandlas med cellgifter. Det känns lite nervöst faktiskt. Jag är inget fan av, och gillar inte att tänka ”tänk om”. Men ibland gör jag det ändå, för jag är inte mer än människa. 

Tänk om jag har förändringar på livmodern och måste ta bort hela livmodern? Gå på hormonbehandlingarna resten av livet, inte kunna få fler barn och säkert andra konsekvenser. Tänk om det där yra, snurriga i huvudet är ännu en tumör? Vad händer då? 

Ibland blir jag ledsen när jag tänker så här, även om det är väldigt sällan. Men oftast ger det mig bara ett jädrar anamma att kämpa på, att vara stark. Mentalt känner jag mig ganska stark men fysiskt sett är nog min snart 5-åriga dotter starkare än mig.

Jag vill ta bättre hand om mig själv och stärka kroppen, förbereda den för kamp. Men självdisciplin är inte min starka sida tyvärr. Inte ens när det gäller det här. Jag vill äta bättre, jag vill träna för att bli starkare och jag vet på ett ungefär vad jag behöver göra. Men orken och motivationen finns inte där. Visst, jag har nyss genomgått en relativt stor operation, men ju snabbare jag återhämtar mig, desto bättre borde det väl vara? 

Förra veckan var jag och tränade min älskade BK. 

BK står för Basal Kroppskännedom och det är en slags träning som kan jämföras med qigong och pilates. Man gör övningar väldigt långsamt, med fokus på andning, känsla och kontroll. Man lär sig att hitta den inre balansen och muskulaturen, så att man kan ligga, sitta, gå, stå och andas på det sätt som är mest optimalt för en själv.

Det låter kanske enkelt, men det är faktiskt jättesvårt! De allra flesta av oss sitter, ligger, går, står och andas nämligen fel. Vi lär våra barn hur de ska sitta på stolen. Vi säger åt dem att sträcka på sig och att dra bak axlarna och vi lär dem fel. 

Det är framför allt unga tjejer som blir mest lidande eftersom vi går runt och drar in magen. Det blir en negativ spänning i musklerna när man inte andas med hela magen, då pumpas inte blodet runt och musklerna får inte jobba på rätt sätt. En negativ spänning i buk-, bäcke- och sätesmuskelaturen gör att vi så småningom får fysiska men. 

I början kändes det lite konstigt att behöva lära sig att andas rätt. Att andas på rätt sätt när jag sitter eller går eller ligger ner eller bara står. Hur svårt kan det egentligen vara att andas ”rätt”?? Man gör det ju hela tiden. Men när man får den där timmen för sig själv, att verkligen lyssna på kroppen och testa gränserna... Det är där och då jag inser hur svårt det är. Men sen klickar något till inom mig när jag gör rätt och då blir jag 10 kg lättare. Så känns det i alla fall, när jag kan ta ett riktigt djupt andetag och känner hur luften fyller hela magen, hela mig faktiskt och blodet flytet fram genom hela kroppen. 

BK:n är bra för allt. Det hjälper, mildrar och/eller kan förbättra stress-symptom, spända muskler, onda ryggar, migrän, vaginism, inkontinensbesvär... 

Jag skulle kunna prata hur länge som helst om det här, för jag är frälst. Jag tror att alla skulle ha nytta av att lära sig mer om detta. Men det är ingenting för veklingar. Det krävs mod för att kunna vara så brutalt ärlig och lyhörd för sig själv och våga släppa ut allt som vill och behöver komma ut. Dessutom gör vi det tillsammans med andra. Det är fantastiskt!😊

När man lär sig att andas rätt, så ökar blodcirkulationen i hela kroppen vilket gör att de muskler man är felaktigt spänd i slappnar av. Det är jättesvårt att beskriva hur det känns när man hittar ”rätt”, och det kan kännas väldigt olika från gång till gång. 

När jag t ex hittade det optimala sättet för min kropp att sitta på en stol och muskler som varit spända i flera år började slappna av, så började jag må illa. Jag fick en extrem huvudvärk och blev alldeles yr. En annan gång när jag hittade det där optimala sättet att sitta på golvet och alla muskler slappnade av, ja då grät jag. Inga små tårar i ögonvrån utan här pratar vi ordentligt bröl och Lille Skutt-tårar. Det här är bara några av de reaktioner jag fått, men oftast blir dom inte så här kraftiga. De allra flesta gångerna får jag bara en känsla av lättnad och att jag kan andas. Som om en sten har lyfts från bröstet. När de där spänningarna väl släpper så känns det som om jag hållit andan i flera veckor. 

Hur blev det här ett inlägg om BK?😋 

Jag har så mycket jag skulle vilja skriva här. Tankar, funderingar, idéer... Men tiden och orken verkar inte räcka till. Dessutom är jag inget vidare på att ha den där berömda röda tråden i mina inlägg. Tankarna flyger och far kors och tvärs, och så gör även mina ord. 

När jag blir stor ska jag gå en skrivarkurs och göra det här på ett mer strukturerat sätt😋 Men till dess får ni väl bara stå ut😉

Kärlek till er! ❤️