En starkare blogg

OBS! Ett väldigt långt och personligt inlägg!

Jag har, så länge jag kan minnas, haft problem med magen. Som liten var jag laktosintolerant. När jag var 14 hittade läkarna en ganska stor cysta på min ena äggstock, vilken fick opereras bort direkt.

Genom åren har jag sökt för min krångliga mage och har bland annat fått höra att jag troligtvis är laktosintolerant, har IBS, är allmänt hetsig som person på grund av mitt italienska påbrå eller att jag är stressad. Jag har varit hos åtminstone tre olika läkare vid ett flertal tillfällen och fått höra deras åsikter. Några prover har dom aldrig tagit.
”Du får pröva dig fram vad som hjälper”, har dom sagt. Jag har testat att utesluta mjölkprodukter, gluten, kött, stressa mindre, träna mer, yoga, mindfullness, ta vitaminer, probiotika, utesluta stark mat… Det känns som om jag provat det mesta. Emellanåt har magen varit bra, men det har gått i perioder. Det senaste året har jag varit trött. Extremt trött. Men jag har kört på ändå. Käkat D3-vitaminer, multivitaminer, krill och omega3 och massa järntabletter. ”Är man så jäkla trött får man väl göra något åt det”, sa nån. ”Stress”, sa en annan. ”Sov mer”, sa en tredje. Bra tips, men dom har inte fungerat på mig.

För ungefär sex månader sedan, i slutet av september, började mina magproblem bli allt värre. Jag fick fruktansvärda magknip, diarréer och blödde ibland. Magkatarr, magsår, hemorrojder, stress – tänkte jag och behandlade mot det. Utan att det blev bättre. Snarare tvärt om. Jag tappade aptiten och fick även utslag i ansiktet som kliade helt fruktansvärt. Tröttheten blev också värre och värre, men inte kan man säga nej till allt roligt som händer. Inte nej till alla måsten. Jag körde på.

I oktober gick jag till vårdcentralen för mina utslag i ansiktet. Eksem trodde läkaren och satte mig på kortisonbehandling. Jag tänkte berätta om mina magproblem, men med alla läkares tidigare svar i bagaget så struntade jag i det. Skulle på återbesök en månad senare och jag tänkte att jag kunde ta upp det då, om problemen kvarstod. Men dottern blev sjuk, så jag fick flytta fram besöket. Sen blev jag sjuk och fick flytta fram det ytterligare. I slutet av februari fick jag nästa tid och den här gången gick jag. Vi pratade om mina utslag och att det blivit bättre. Läkaren upplevde jag som en rak, men osympatisk person, så jag kände mig inte helt bekväm med att berätta om mina magproblem som nu var jättejobbiga. Men samtidigt var jag tvungen.

”Baserat på dina symptom så har du antingen en kronisk tarmsjukdom eller tarmcancer”, sa hon. ”Du får lämna avföringsprover och blodprover” och sen berättade hon att hon tyckte det var bäst att göra en ordentlig utredning med rektoskopi, koloskopi och skiktröntgen. Vi bokade in en tid för återbesök en dryg vecka senare. Sagt och gjort. Dagen efter lämnade jag in mina avföringsprover och tog blodprover.

Vid återbesöket, vilket också var då jag skulle göra mitt livs första rektoskopi, kände jag mig lite obekväm. Jag kände inte att den här läkaren var någon som förstod mig och jag kände mig väldigt utsatt. Varför kommer jag berätta i ett senare inlägg. Undersökningen var obehaglig och gjorde emellanåt väldigt ont. Men det gick fort och vi satte oss på läkarens rum efteråt. ”Du har en blödning och någonting som inte borde vara där, sa hon. Jag skickar en remiss för koloskopi och du kommer få en kallelse hemskickad”. ”Ok, sa jag. Hur lång tid tar det innan man får den tiden? frågade jag. Sex månader?”

Det trodde hon inte att det skulle ta, men om jag hade otur kunde det vara så. Hon berättade även att alla mina blodprover såg bra ut, men att CRP-provet var för högt. CRP:et indikerar om man har en infektion/inflammation i kroppen och jag förstod det som om normalvärdet ska vara under 15. Mitt var på 387 tror jag. Strax under 400 i alla fall. Något som indikerar att allt inte står rätt till.

Jag hade hittills inte nämnt något om mina magproblem för någon. Inte i detalj i alla fall. Men efter att läkaren sagt det otroligt laddade ordet ”cancer”, så kände jag att jag måste diskutera med någon. Det blev mina kollegor som jag berättade för först av alla. Dom sa att jag så klart inte skulle gå och vänta på att få en tid. RING! Berättade i samma veva för några av mina vänner som sa samma sak – RING!

Det gjorde jag och det är jag väldigt tacksam för idag. En underbar sköterska svarade och jag sa att jag gärna ville veta om min remiss kommit fram och om dom hade någon tid för mig hyfsat snart. Hon tog mitt nummer och sa att hon skulle ringa upp under nästa vecka. Tjugo minuter(!) senare ringde människan och sa att hon hade bett en läkare att titta på min remiss, samt bokat en tid åt mig. Inte om ett halvår, utan om en knapp vecka! Jag började nästan gråta av glädje. ”Underbara människa! Du är en ängel!” skrek jag med tårar i ögonen.

Eftersom jag behövde barnvakt till dagen då jag skulle göra nästa undersökning, så berättade jag för första gången om hur allvarliga mina magproblem var för mina föräldrar. Båda blev upprörda och arga på mig för att jag inte berättat tidigare för dom. Då hade dom tvingat iväg mig till läkaren på direkten. Deras reaktion kom inte som någon chock direkt, eftersom det alltid är så dom reagerar när dom är oroliga. Dessutom har både min morfar och farbror gått bort i tarmcancer, så självklart tänkte dom det värsta direkt. Som tur är så har jag jobbat upp min självkänsla en hel del det senaste året, så jag tog det inte allt för allvarligt. Men det är fortfarande jobbigt när någon blir arg på mig. Speciellt över saker som jag inte kan styra över. Visst hade jag kunnat gå till läkaren tidigare, men dels trodde jag att jag skulle få samma dumma svar som innan och dels så ville jag inte oroa dom i onödan. Men men, gjort är gjort och nu har jag tagit tag i det.

Tisdagen den 22 mars var dagen innan min koloskopi, vilket innebar enbart flytande föda för min del. Efter jobbet hämtade jag ut ett receptbelagt laxermedel som man skulle dricka. Laxabon heter det. Här snackar vi inte nån deciliter, inte en liter, inte två, utan fyra liter. FYRA! Från klockan 19 så skulle jag alltså hinka i mig två liter laxermedel under två timmar och klockan 6 morgonen därpå ytterligare två liter. Det smakade som en blandning av saltvatten, vätskeersättning utan smak + någon jolmig bismak. Vedervärdigt helt enkelt. Men ner måste den ju, för inte vill jag ha någon mat kvar i tarmarna när dom ska upp med en kamera där. Det tog mig närmare fyra timmar att få i mig skiten och sen stöp jag i säng vid midnatt. Jag frös som en hund och fick sova med både pyjamas, mjukisar, fleece och raggsockar.

Onsdagen den 23 mars gick jag upp klockan 6 och började hinka i mig nästa omgång laxermedel. Inte det minsta sugen faktiskt och jag började må illa. Inte så konstigt när man är nervös, helt tom inombords och det kändes som om jag var redigt bakfull. Frusen, skakis, huvudvärk, illamående och hungrig som bara den. Jag fick trots allt i mig alltihop och sen traskade jag bort till sjukhuset. Efter att jag väntat i ungefär en kvart, så kom en manlig sköterska ut och berättade att dom var lite försenade där inne. Så jag satt och väntade i ungefär 40 minuter totalt sett. Då började jag för första gången oroa mig för undersökningen och vad dom skulle hitta. Innan så hade jag tänkt att om det nu var någonting, så var det nog ulceröst kolit. Men troligtvis skulle dom inte hitta något, vilket kändes nästan ännu värre. För då skulle jag återigen ha gått till läkaren utan att det egentligen var något fel på mig. Eller så skulle jag behöva göra fler obehagliga undersökningar och jag kan ju inte hålla på och vara borta från jobbet så här mycket. Jag älskar mitt jobb och vill inte vara borta mer än nödvändigt.

Tankarna flög fram och tillbaks, men till sist kom samma sköterska tillbaka och visade in mig i ett rum där jag fick byta om. Jag fick även en ”port” som han kallade det, i handen. Jag bad att få den där eftersom jag inte gillar att känna det lilla röret från kanylen i armvecket när jag rör på armen. På den högra handen sprack kärlet, så det blev två stick. Nålar är lite obehagligt tycker jag. Det också. Sen fick jag i alla fall ligga på en brits i korridoren i ungefär tio minuter innan jag kom in till ”operationsrummet” eller vad man nu ska kalla det. Då fick doktorn ett samtal och var tvungen att gå iväg i ca 20 min. Då bröt jag ihop och började gråta. Alla tankar, tomheten, kände mig så fruktansvärt ensam och rädd… Det var ju mitt eget val att gå dit ensam och det ångrar jag inte. Men där och då kändes det jobbigt trots allt. Två sköterskor var i alla fall där och tröstade mig och fick mig på andra tankar. Till slut började undersökningen och jag fick se allt på en skärm. Häftigt och inte alls lika obehagligt och ont som jag trodde. Kanske berodde det på den härliga cocktailen jag fått en stund innan, men ändå.

Det var en massa vätska i tarmarna som läkaren så smidigt sög bort. På några ställen där tarmen kröker sig gjorde det väldigt ont, men i övrigt var undersökningen helt okej. Han tog en del bilder och jag märkte på honom när han hittade något. Hela ansiktet skrynklades ihop och han såg bekymrad ut. Han sa direkt att ”här har du en tumör”.Tog fler bilder, tog biopsi-prover på flera ställen och han såg riktigt bekymrad ut. Jag frågade hur lång tid det skulle ta innan man fick svar på om det var en godartad eller elakartad tumör och han svarade att det inte var någon tvekan om saken. Det här var en elakartad tumör.

Sen frågade han om jag hade någon med mig eller om jag hade någon man. Det hade jag ju inte och då sa han att han ville att jag skulle ringa dit någon utav mina föräldrar. ”Du kommer bli bombarderad med frågor om det här och det kan vara tufft att ställas inför dom när man är själv”, sa han. Jag ringde pappa och bad honom komma och hämta mig och sa att han skulle komma in. Mamma blev sur över att jag inte frågade henne, men jag orkade inte med hennes oro och anklagande ton just då. Jag vet att hon älskar mig och att det är hennes oro som gör det, men jag hade inte klarat av att höra hennes ”vad var det jag sa” och ”jag visste det”. Pappa är lugnare. Eller han låtsas i alla fall vara det. Han har lite svårt att visa och prata om känslor, speciellt med oss barn. Det är som om han tror att han måste vara stark, bara för att han är förälder. Men han kom i alla fall och läkaren kunde väl egentligen inte svara på så många utav våra frågor, men nu fick i alla fall pappa möjligheten att ställa frågor. Det som läkaren sa var att jag skulle bli kallad till Östra sjukhuset i Göteborg, förhoppningsvis inom en vecka. Där skulle jag få göra en skiktröntgen för att se att det inte finns fler tumörer. ”Sen kommer det gå fort”, sa han. Definitivt en operation och har jag tur slipper jag stomipåse. Men det kunde han ju inte svara på. Det får kirurgerna göra på Östra.

Jag blev hemskickad med ett besked om att jag har en elakartad tumör i tarmarna och sen inget mer. Jag förväntar mig kanske för mycket, men nån form av samtalsstöd, någon organisation att vända sig till för frågor, stödgrupper… Något mer än bara tystnad och väntan på att få komma på nästa besök. Jag kan säga att man hinner tänka en o annan tanke när man får ett sånt besked. Speciellt kanske när man har barn. Vad ska hända med henne om jag dör? Hur ska jag berätta att jag har cancer? Ska jag berätta? Kommer jag bli ännu tröttare? Sjukare? Tappa håret? Få stora ärr? Stomipåse? Hur ska jag kunna träffa någon med stora ärr, inget hår och stomi? Kommer jag dö? Kommer jag få se min dotter ta studenten?
Men allt det där kanske kommer på nästa ställe. Hoppas jag.

Egoistisk, fåfäng, svag, rädd, arg, ledsen, orolig, glad, stark. Känslorna avlöser varandra och tankarna snurrar i det oändliga. Samtidigt har jag så mycket som jag är tacksam för.Från läkaren på vårdcentralens första besked om eventuell cancer så har mina vänner och kollegor varit med och stöttat och diskuterat och lyssnat på mina tankar och funderingar. Alla visste om att jag skulle göra den här undersökningen och jag berättade för mina närmsta vänner och senare mina kollegor, om beskedet direkt efter jag fick det. Stödet jag fått är helt enormt och jag känner mig så lyckligt lottad som har dem alla!

När man skriver i en blogg är det alltid en hårfin gräns för vad som är för personligt och vad som är okej eller inte. I den här bloggen kommer jag vara väldigt öppen och ärlig, för det är den typen av person jag är. Och tar någon illa upp av det jag skriver, så får dom väl göra det och sluta läsa. Den här bloggen är inte till för att ösa ur sig skit på andra, för att sprida politiska budskap eller diskutera vad som är rätt och fel. I den här bloggen kommer jag att skriva av mig om mina tankar och funderingar kring min cancer, men också mitt liv i övrigt. Jag vill inte att cancern ska bli min identitet. Jag är inte cancer. Den är en del av mig just nu, men den ska bort. Det finns inget annat alternativ än att jag ska klara det här och bli frisk.

Kärlek! <3