En starkare blogg

Apropå det här med att göra andra människor obekväma...

För en vecka sedan var det avslutning på skolan där jag jobbar. Jag gick dit för att hälsa på alla elever och kollegor. Både barn o föräldrar blev jätteglada och många frågade så klart hur jag mådde. Till en början sa jag att det hade varit tufft, jobbigt att vänta, att inte veta om jag har fler tumörer osv, men att det ändå kändes rätt okej över lag. En del pratade på som vanligt, men många blev väldigt obekväma. Till slut blev jag lite kort och sa att det var bra o sen gick jag därifrån. För jag gillar inte att ljuga och jag gillar inte att göra andra människor obekväma. 

Samma helg åkte jag till Stockholm för att gå en utbildning. I höst ska jag nämligen vara med och starta upp en stödgrupp här i Göteborg, för personer som blivit utsatta för sexuella övergrepp. På den här utbildningen fick vi en lapp med ett rutmönster på, vilket skulle hjälpa oss att tyda vad vi var för typ av person gällande att vara öppen/ha en fasad/självkännedom osv. När vi pratat en stund kring ämnet insåg jag att jag inte har mycket till fasad. Och det är läskigt. 

Jag har alltid varit en ganska öppen person och ju äldre jag blivit, desto mer trygg i mig själv har jag blivit. Jag är fortfarande inte helt tillfreds med mig själv, men jag har ändå lärt mig att acceptera mycket och har fått bra distans till mig själv. Om en vän ber mig berätta om mig själv, så kan jag berätta nästan vad som helst. Jag har få spärrar och ber man om ett ärligt svar, så får man det. Det här kan tyckas vara en bra egenskap i många fall. Men är det alltid bra att vara så där öppen och ärlig? 

Om en främling skulle fråga mig samma sak, så hade jag antagligen varit ungefär lika öppen. Om en förälder på jobbet frågar, så får dom också veta så mycket dom vill. Och det är inte riktigt lika bra. Även om man är trygg i sig själv, så har man oftast olika roller i livet. Rollen som mamma, som vän, som kollega osv. Men där har jag svårt att skilja på rollerna. Jag har svårt att sätta gränser. 

I mitt arbete som mentor så har jag lärt mig att ställa en viktig fråga till mig själv och det är – ”vad av det jag berättar, har den som lyssnar för nytta av”? 

Alltså – i min roll som mentor så ska jag inte berätta om vad jag gjorde i helgen och vad min bästa kompis gjorde då. Det är helt ointressant för min stödperson att veta och hjälper inte henne att må bättre. Däremot kan det vara kul att dela den informationen med en annan vän. 

Men jag har ibland svårt att avgöra var den gränsen går. Härom dagen blev jag ombedd att skriva till en person som jag ska arbeta med, och berätta lite om mig själv. Ca två A4 senare insåg jag att hon inte behöver få reda på hela mitt livs historia innan jag ens träffat henne. Jag kortade ner allt med den där frågan i bakhuvudet – vad har hon för nytta av det jag berättar? Det blev kortare, men svaret jag fick tillbaka var fyra rader och helt opersonligt. Hon hade en annan gräns än jag. 

Att jag är så väldigt öppen, verkar göra många människor obekväma. Även om en del uppskattar det, så är det långt ifrån alla som vet hur dom ska hantera mig. Så jag funderar och funderar... Ska jag bli mer tillbakadragen? Stänga in mig mer? Ge banala svar på ”hur mår du”-frågan? Eller ska jag helt enkelt bara försöka bli bättre på att läsa andra människors tankar och förstå vilken information de tycker är intressant eller inte? 

Inga utav ovanstående känns särskilt lockande ärligt talat. 

För jag är en ärlig person. Kanske lite för ärlig ibland, men sån är jag. Att vara ärlig och elak är två helt olika saker och elak försöker jag att vara så sällan jag bara kan. Men ibland är jag säkert det med, men det är inte medvetet. 

Jag är personen som har dedikerat ett helt eget blogginlägg till Bertil – min bajspåse. Jag har bara inte vågat publicera det än. Av rädsla för att göra många obekväma. 

Jag är personen som ibland ger okända människor komplimanger, om jag noterar något jag gillar hos dom. Jag tänker att vem som helst blir väl glad av en komplimang? Mottot är också ”har jag inget snällt att såga, så säger jag inget alls”.

Jag är personen som ringer målerifirman, som den där snygga killen med ett leende som gjorde mig knäsvag, som jag såg i Lindome för 2 år sedan, jobbade på. Trodde jag, men det gjorde han tydligen inte.. Men ändå😜 

Jag gör ibland sånt som andra skäms över. Sånt som är pinsamt. Sånt som är kul. Och jobbigt ibland. För jag är lite knasig och galen och jag tänker nog att jag ska fortsätta vara det, trots allt. Jag behöver bara bli lite mer rädd om mig själv. För all den energin jag ger till andra människor när jag delar med mig av saker, kanske jag hellre skulle lagt på de som uppskattar den? 

Men här på bloggen blir det fortsatt brutal öppenhet. Här blottar jag mig och visar strupen. För jag litar på er och tror att ni som läser mina knasiga ord, vill mig väl. Även ni som inte känner mig😉

Sånt tänker jag på emellanåt...

Just det! Idag blir det slutgiltigt läkarbesök med besked om ev cellgifter, ev fler tumörer eller friskförklaring. Jag hoppas och tror på det sista😁🙏 

Kärlek till er!❤️