En starkare blogg

Min dotter och jag har varit med mina föräldrar på deras sommarställe i ett par dagar och njutit av lugnet på landet. Underbart väder med strålande sol och klarblå himmel och naturens dofter som bidragit till semesterkänslan. 

Igår gjorde jag så gott som ingenting, utan låg mest på en filt i gräset, solade och läste en bra bok. Mina föräldrar fixade med all mat och mamma kom med små mellanmål och mediciner lite då och då. Min dotter var med dom och hjälpte till i trädgården, badade i en liten uppblåsbar pool, gungade, samlade kottar och stenar och annat sånt som barn gärna gör på sommaren. 

Anledningen till att jag låg och latade mig medan alla andra jobbade, var för att jag var trött. Min snälla mamma tyckte det var okej att jag vilade mig och det är jag tacksam över. För även om jag inte gärna erkänner det, så är det ändå så att jag ibland inte orkar ta hand om mig själv. Trots att jag hade haft en fantastisk och lugn dag, så var jag trött och somnade tillsammans med dottern vid 20-tiden. 

Jag vaknade efter några timmar och kände mig uppgiven, rädd, ledsen och frustrerad. Jag kunde knappt andas och kände att en ångestattack var på väg. Och sen blev jag arg. Riktigt jädra arg. Jag kände för att bara skrika rätt ut, så högt jag bara kunde och jag ville slå sönder något som kraschade. Men det enda jag kunde göra var att gråta. Mycket, men tyst och försöka andas för att slippa ångestattacken. 

Att känna ilska, frustration och hjälplöshet är kanske inget konstigt i sig. Men för mig är alla de känslorna ganska främmande. Det är sällan jag blir så där riktigt arg, men när jag väl blir det, då går det faktiskt över rätt fort. Frustration känner jag lite mer ofta, men det är flyktigt. Hjälplös känner jag mig så gott som aldrig skulle jag vilja säga. Men igår hände det.

Jävla helvetes sjukdom som gör mig rädd, svag och sårbar!!😡

Jag kände också att livet är orättvist. Inte för att det är någon nyhet direkt, men jag kände att måttet var rågat. Jag har varit med om och har gått igenom mer än någon ska behöva göra. Och jag är inte ens 30 än. Självklart finns det hur många som helst som gått igenom värre och hemskare saker än jag gjort, men för mig har det jag varit med om varit tufft.

Jag hoppas verkligen att livet har bättre saker att erbjuda i framtiden. Fast nu låter jag visst inte arg längre. Mest bitter. Och det är inget jag strävar efter att vara. 

Jag tror på att om man ger sin energi till negativa tankar, så tar det negativa över från de goda. Tänker och gör jag gott, så kommer det tillbaka till mig på ett eller annat sätt. 

Till exempel: tänker jag ”hoppas inte jag blir sjuk, hoppas inte jag blir sjuk”... Då blir jag sjuk. För jag tänker på att bli sjuk. Om jag istället tänker på allt roligt jag ska göra, hur bra jag mår osv. Ja, då blir jag sällan sjuk. Och när jag väl bli det, för det blir jag ju så klart ibland, så är det inte inte så allvarligt. Kanske känner jag av halsen, men det är inget som bryter ut, om du förstår hur jag menar?😊 

Så nu när jag börjar tänka negativt, är rädd för fler tumörer och allt sånt. Då är de det jag kommer få om jag fortsätter tänka på allt det här negativa. Inte så att mina tankar ger mig cancer, men mer att mina negativa tankar inte hjälper mig att bli frisk.

Så för att ändra mitt tankesätt behöver jag distrahera mig själv.

Humöret idag har varit hemskt dåligt och tålamodet lika så. Jag har helt enkelt inte varit den roligaste personen i världen att vara med😬Min stackars dotter har fått tåla mycket idag och tack och lov, så var det ett event på stan idag. Så för att rädda oss båda gick vi dit. Mycket folk, så jag var tvungen att hålla humöret uppe, men behövde ändå inte umgås med någon. Vi lyssnade på livemusik, dansade och åt på restaurang. Vi hade kul tillsammans, men jag kände av tröttheten och blev yr på slutet.

När vi kom hem var hon trött o lite grinig och den här mamman likaså. Jag blev arg över nån småsak och låste in mig på toa i ungefär två minuter. Sen tänkte jag – ”va fasen sysslar jag med”? Varför är jag arg på den jag älskar allra mest? Det fanns ju ingenting att vara arg på. 

Så jag sa förlåt, hon blev ledsen, jag blev ledsen, vi kramades och pratade om att även vuxna gör och säger tokiga saker ibland. Hon sa att jag kanske behövde äta o sova lite, för ibland blir hon grinig när hon är trött och hungrig. Älskade unge!❤️ 

Vi kom överens om att vi skulle försöka vara bättre mot varandra imorgon och att det är okej att påminna den andre om man glömmer bort sig. 

Kanske är det så enkelt att jag behöver lite mat och vila, men jag behöver henne också. Hon får mig att vilja vara bättre. Hon får mig att strunta i normer och ideal, som annars fått mig att må dåligt. Hon får mig att dansa och sjunga i mataffären och skutta fram längs gatorna utan att jag bryr mig om vad andra tycker, för vi har kul. 

Hon är den som får mig att stanna på vägen mellan bilen och dagis för att lyssna på fåglarna eller titta på himlen som är så vacker på morgonen, även om vi är sena. Hon är den som får mig att testa hur långt jag kan hoppa på ett ben eller hur vattentäta mina skor faktiskt är, när jag hoppar i den stora vattenpölen utanför vår lägenhet.

Hon får mig att fundera över vem jag är och vem jag vill vara som person och som mamma. Vad är jag för förebild egentligen? 

När min sjukdom, eller i alla fall efterdyningarna utav den, påverkar hur jag är som person. När det gör mig till en sämre människa och det går ut över min dotter... Då är det krig! 

Jag kanske inte kan påverka tröttheten så mycket, men jag ska i alla fall göra mitt bästa för att vara på bättre humör.

Kärlek till er!❤️