En starkare blogg

10 veckor har gått sedan jag skrev senast. Anledningen till det är att det har varit svårt att acceptera att jag är sjuk igen. Svårt att skriva om det här, för då blir det på riktigt. Jag skämdes över att vara ett ”psykfall”. För jag är inte psykiskt sjuk. Jag är inte knäpp.  

Kanske är det just för att mina egna reaktioner varit så här starka, men också för att det inte är ett synligt ”fel” jag har, som jag varit rädd för att vänner, familj och okända inte ska förstå. För det är svårt att förstå det man inte kan se. Att någon är ”lite trött” är lätt att skämta bort eller att fnysa åt som lathet. Men faktum kvarstår – Jag har en riktig sjukdom. En sjukdom som är en av de vanligaste i Sverige idag tillsammans med hjärt- & kärlsjukdomar, cancer och fetma. Jag lider av psykisk ohälsa och då närmare bestämt av Utmattningsdepression.

I början av november fick jag diagnosen Utmattningssyndrom av läkaren. Som jag tidigare skrivit så var det svårt att acceptera. Jag mådde dåligt och kunde inte alls identifiera mig med det, trots att känslan när läkaren först sa att det var det och att allt kommer ordna sig var bra. Jag grävde ner mig, stängde av telefonen och pratade inte med någon på en vecka. Jag sov hela dagarna och nätterna, men kände mig aldrig riktigt utvilad. Så en dag kände jag att jag hade lite mer energi och att jag skulle ta en promenad. En kort promenad på 10 minuter tänkte jag först, men medan jag gick så tänkte jag att – äsch, lite till klarar jag.

Jag gick i 30 minuter åt ett håll och väl där fick jag ett enormt tryck över bröstet och fick svårt att andas. Benen började skaka och det tjöt i öronen. - Måste klara mig hem, tänkte jag och fortsatte gå. På vägen hem gick jag förbi min närbutik och insåg att kylskåpet hemma är tomt, jag måste handla. Gick in och försökte komma på vad jag skulle köpa. Trycket över bröstet var nästan borta, men benen skakade fortfarande och jag blev enormt trött. Så jag plockade på mig lite saker på må få och gick den korta biten hem. Väl där la jag mig som en liten boll på golvet och grät. Hela jag skakade och jag var så genomtrött både psykiskt och fysiskt att jag inte orkade göra någonting. Jag la kylvarorna i kylen och gick och la mig för att sova.

För en frisk person är en 30 min-1 timmes promenad troligtvis ingenting. Men för någon som har en sjukdom som, även om den inte syns utanpå, påverkar en fysiskt, så var det här som att bestiga Mount Everest. En 10 minuters promenad runt kvarteret hade varit nog. Bara att gå utanför dörren vissa dagar är nog. Att ta sig upp ur sängen andra dagar är nog.

Nu i efterhand kan jag se att den där promenaden var ett försök att ignorera min diagnos, samtidigt som den är ett så tydligt exempel på hur jag har för vana att hantera saker och hur jag har gjort mot mig själv i många år. Jag pushar på, driver på, 10 minuters promenad är inte bra nog. Jag är inte bra nog. Det är där skon klämmer.

Jag. Är. Inte. Bra. Nog.

Veckorna har gått och jag har både köpt en del böcker och lånat andra på biblioteket, för att försöka förstå varför jag mår som jag gör och vad jag kan göra åt det. För sån är jag som person, jag måste ha svar, jag måste få veta varför och vad lösningen är. Också en av anledningarna till att jag hamnat där jag hamnat. Jag ska alltid fixa sånt som är trasigt, oavsett om det är människor eller saker. Jag måste fixa. Och vad är det egentligen jag försöker fixa, kan man tänka då... ;) 

Jag har också träffat en kurator på Östra sjukhuset, trots att det jag just nu kämpar med inte har med min cancer att göra. Men hon tyckte att det var bra att jag fick ur mig det här och det har hon så rätt i :) 
När jag satt hos henne sist för några veckor sedan, så kom jag till en stor insikt.

Hon gjorde nämligen det där som jag både avskyr och fascineras över på samma gång. Hon ställde de där typiska psykologfrågorna som ”varför är det så?” och ”vad tänker du om det?”. Det där är en konst att kunna ställa enkla frågor vid rätt tillfälle och sedan låta en annan person komma fram till svaret. För även om frågan kanske ofta är ställd på samma sätt, så blir alltid svaret olika beroende på vem frågan är ställd till och tusen andra faktorer som spelar roll för just denne personen. Och det svaret hen kommer fram till, är det som är rätt för just den personen. Ytterst fascinerande! :D

Jag satt i alla fall hos henne och funderade på varför jag blir stressad. För jag vill som sagt alltid ha reda på just varför, så att jag, som i detta fallet, kan göra något åt saken.

Dialogen gick, något förenklat, ungefär så här:

- Har du några funderingar på vad det är som gör att du blir stressad?

- Det är för att jag vill vara bäst.

- Varför vill du vara bäst?

- För att inget annat duger.

- Vad händer när du inte är bäst?

- Då skäms jag. Känner mig totalt värdelös och ofta blir jag ledsen.

- För vem är det som du inte duger?

- För mig själv.

- Varför tycker du själv att du inte duger?

- För att om jag inte är bäst, så kan jag inte tycka om mig själv. Och om jag inte tycker om mig själv så är det ingen annan som kan tycka om mig heller.

- Är det verkligen du som känner att du inte kan tycka om dig själv om du inte är bäst då?

- Nja… Jag är nog egentligen mest orolig över vad andra ska tycka om mig.

- Så du är alltså rädd att inte duga i andras ögon?

- Ja, så är det nog. Eller ja, så är det.

- Varför tror du att det är så viktigt för dig, vad att andra tycker om dig?

- För om jag inte är bra nog, så blir jag utanför, bortstött, ensam.

- Vad kommer den känslan ifrån tror du?

- Livserfarenhet antar jag. Att jag blev mobbad i skolan kanske...
- Jag har i och för sig alltid känt mig utanför och annorlunda. Vissa gånger har jag själv valt bort människor och valt att vara utanför eftersom jag inte känt att jag passat in. Bättre att välja att vara ensam än att bli bortstött, typ.
Hela min uppväxt har människor som varit viktiga för mig försvunnit när det blivit jobbigt. Och även om de bara var borta en kort stund och dom kom tillbaka, så är det inte alltid lätt för ett litet barn att förstå att det inte var på grund av något som jag gjorde eller sa som gjorde att dom försvann så fort det blev en konflikt eller en jobbig situation. Hjärnan är fortfarande primitiv på det sättet, att utanförskap – oavsett om det är frivilligt eller inte, är lika med döden. Speciellt när man är liten är det viktigt att känna sig älskad och accepterad precis för den man är. Och jag tror inte att jag någonsin har känt att jag varit det.

Här någonstans klickade det till inom mig och jag fattade. På riktigt FATTADE varför jag är där jag är.  Och jag kan idag, med en vuxen kvinnas ögon, se tillbaka på det där lilla barnet och förstå att den där känslan av att vara övergiven och ensam inte handlade om brist på kärlek från mina föräldrar och släktingar. För som vuxen och som mamma till en egen fantastisk lite dotter, så har jag förståndet och VET att ingenting gjordes eller sades i brist på kärlek.

Men det lilla barnet som fortfarande finns inom mig, förstår det inte. Än.

Jag har varit med om rätt mycket, trots mina unga år. Jag har behövt hantera en del väldigt tuffa och jobbiga saker, samtidigt som jag så klart varit med om en massa fantastiska och roliga saker också. Och jag är glad att jag har fått vara med om allt jag varit med om, för annars skulle jag ju inte vara den jag är idag. Allt man är med om, bra och dåligt, bidrar till att man är den man är. Och jag tänker att det är viktigt att ta sig tid till reflektion och få självdistans för att utvecklas som människa. 

Och det är självklart både på gott och ont. Några av de mindre bra sakerna jag insett om mig själv och som jag vill jobba med är att jag är:

• Osäker på mig själv = om jag inte ser ut/agerar/presterar/är som andra vill så lämnar dom mig = ensam/övergiven.
• Extremt konflikträdd = bråk är jobbigt. Blir det jobbigt lämnar den/dem mig = ensam/övergiven.

 För mig handlar alltså det här tankesättet och beteendet i grund och botten om en rädsla för att bli övergiven, både av familj, partner och vänner. Och den rädslan gör att jag försöker vara mitt bästa jag 100% av tiden, vilket vi alla förstår är helt orimligt. Ingen kan vara på topp hela tiden, resten av sitt liv.

Följderna av denna insikt har fått mig att fundera mycket på vem jag är, vart jag vill, vad jag står för osv. Kalla det 30års-kris om du vill, men om vi är ärliga mot varandra, och det är vi i den här bloggen, så ställer vi alla oss de frågorna minst en gång i livet. Troligtvis fler.

Så för att hitta svaret på alla dessa frågor, så måste jag dels fundera på vad jag har för värderingar, men behöver och har till viss del redan påbörjat en gedigen resa in i mig själv.

För som snart 30-åring så är det dags att lära känna den personen jag är och skaffa mig en helt egen uppfattning om vem det är. Inte vem andra tycker, tänker och tror att jag är, utan vem jag själv anser att jag är. För om jag själv vet vem jag är och vad jag står för, ja då är inte andra människors åsikt om mig viktig. Jag kan fortfarande välja att höra t ex vänners åsikter, men jag kan då göra det i förhållande till vad jag vet om mig själv och fatta beslut därefter. Inte utefter det som gör att de ska tycka om mig.

Redan nu förstår jag att det finns saker jag inte kommer tycka om med mig själv, men då är det min egen åsikt och det är också upp till mig att ändra på det jag tycker mindre bra.

För en vecka sedan så fick jag diagnosen Utmattningsdepression. Jag har om möjligt ännu svårare att förlika mig med den diagnosen, eftersom jag förknippar depression med någon som vill ta livet av sig. Och där är inte jag. Jag ser fortfarande glädjen i saker, men visst, en del dagar känns allt väldigt tufft, men inte på långa vägar så tufft. Min läkare tog upp det här med antidepressiva tabletter, men jag tycker inte att jag behöver det. Har jag det tufft och jobbigt, så vill jag hellre lära mig att hantera det. Men har man behov av medicinering ska man självklart ta det. Min läkare håller dock med om att jag inte är i det läget att jag måste ta det, så hon och jag kommer ha en fortsatt dialog och se hur saker och ting utvecklar sig, vilket känns bra.

För dom av er som inte vet vad en utmattning innebär, så rekommenderar jag er att läsa boken ”Våga vara rädd” av Emma Holmgren. Ni kan också läsa mer om det t ex  här och här.

Eftersom jag har en utmattning (envisas med att säga det :p) så innebär det att den här resan kommer att ta tid. Min rehabkoordinator sa häromdagen att det kan vara bra att se det som ett femårs projekt. Alltså att det kommer ta lång tid, men att jag sakta kommer bli bättre. Det innebär också att jag kommer få bakslag, men tar jag saker och ting i ett lugnt tempo så är jag förhoppningsvis bättre rustad och kan hantera dem bättre.

Nu kommer fokus att ligga på att läka inifrån och ut och förhoppningsvis växa på alla plan under resans gång. I slutändan hoppas jag komma ut som en lugn, trygg och harmonisk person med massor av kärlek att dela med mig av <3 

Min förhoppning med den här bloggen, förutom att det hjälper mig att rensa och dokumentera tankarna, så hoppas jag att människor som känner igen sig själva i något av det jag skriver, ska få hjälp av mina ord. Så tveka inte att dela med dig av bloggen till någon du tror kan behöva läsa här. Och kom ihåg att frågor alltid är välkomna :) Jag skäms inte längre över att vara sjuk, att jag inte är perfekt. Jag blottar mig för er, både kända och okända människor i hopp om att det ska hjälpa fler än bara mig själv. 

Hoppas du vill följa mig på denna nya resa.

Kärlek! <3