En starkare blogg

När jag kom till sjukhuset i måndags, så hade jag så klart glömt lappen där det stod vart jag skulle😁 Receptionen hade inte öppnat än och jag såg ingen personal att fråga. Men jag kom i alla fall ihåg vilken avdelning jag skulle ligga på och sist jag var här gick jag fel och hamnade på operation. Alltså gick jag dit och det var helt rätt. I tid och allt😜 

Fick komma in på ett rum och byta till snygg operationsoutfit, lägga kläder och värdesaker i en påse och vänta. Efter en stund kom en sköterska och skulle sätta nål. Han var så skakig och hårdhänt och första kärlet sprack. Andra fick han dit, men det gjorde väldigt ont. Han tyckte dock att jag skulle bita ihop och att det onda skull gå över. Det gjorde det inte. 

Sen kom kirurgen in och presenterade sig och berättade lite om ingreppet. Han berättade även om riskerna som fanns och att en av de största riskerna som kan påverka mig efteråt, är den sexuella funktionen i underlivet. Alltså att jag inte kan bli våt. Det var något som en annan kirurg nämnt, men det gjorde mig ändå väldigt ledsen för en stund. Sen tänkte jag att jag tagit mig igenom så mycket skit hittills i livet och att det här bara blir ytterligare en sak att ta mig igenom. Att risken är stor innebär inte nödvändigtvis att det blir så. Alltså bestämde jag mig för att oavsett vad som händer, så fixar jag det😊

Efter en liten stund till kom en annan sköterska och tvättade magen. Hon var jättetrevlig och jag fick lite mediciner att svälja. Strax efter henne kom två underbara narkossköterskor och hämtade mig. Dom var så positiva och glada, vilket passade mig väldigt bra😊 

Jag fick på mig en varm mössa och dropp i armen. Frågade om dom kunde sätta ett nytt eftersom det andra gjorde så ont. Det gjorde dom utan att ifrågasätta och sen sa dom att den andra inte satt som det skulle.

Skönt att bli hörd och att ha glada människor omkring sig när man är så utsatt som man faktiskt är. Fler sköterskor kom in och jag fick en spinalbedövning i ryggen. Fick glada hejarop att jag var duktig och någon höll mig i handen. Det kändes mysigt och tryggt. Sen kom morfinet och jag somnade med ett leende på läpparna. 

Vaknade upp i ett annat rum och kände mig förvirrad. Kunde inte öppna ögonen ordentligt och det sved i dom. Jag hade inte ont i magen eller så, men det första jag gjorde var så klart att känna var påsen satt. Den satt där jag hoppades, på höger sida. Alltså antog jag att allt hade gått bra. Nu var jag på uppvaket och sköterskorna var även här helt underbara. Jag var lika torr i munnen som familjen Wahlgren/Ingrosso verkar vara efter en dans i Let's dance och bad om vatten. Vatten har aldrig varit godare😍 

Jag sov till och från i flera timmar och nån gång under tiden kom kirurgen som opererat mig och berättade att allt gått som det skulle. Sen somnade jag😋 Jag fick skölja ögonen o fick ögondroppar av en snäll sköterska och efter några timmar kunde jag se lite bättre och smärtan hade släppt. Jag fick prova att sätta mig upp, vilket gick ganska bra en stund. Kände mig lite snurrig, men ändå okej. Sen fick jag ställa mig upp en kort stund medan dom bäddade om sängen, för min stomipåse hade läckt. Då blev allt svart, jag mådde illa och maskinen jämte mig började pipa som bara den. Jag fick sätta mig ner, men det hjälpte inte och jag ville kräkas. Då la dom mig ner o vips, så mådde jag mycket bättre. 

Lågt blodtryck tydligen. Något som jag fajtas med hela tiden.

Nu är orken slut, men fortsättning följer :)

Kärlek!