Inte längre odödlig
Kanske är det för att jag är äldre eller så beror det kanske på att jag har mer att förlora nu. Men för första gången i hela mitt liv, så känner jag att det finns en chans att jag kan dö. Att turen kanske är slut. Innan har jag varit odödlig. Inget kan stoppa mig. Försök bara! Men nu är jag inte lika kaxig. Kanske är det just det jag borde vara, för det har ju fungerat rätt bra hittills :p
I veckan har jag tänkt mycket på mig själv och på döden. På allt jag skulle gå miste om ifall jag dör nu. Tidigt. För tidigt.
Det finns tusen saker som jag funderar över och som jag skulle vilja uppleva innan jag dör, oavsett när det nu blir. Men ingenting känns speciellt kul om jag inte får dela de där upplevelserna med någon.
I helgen har jag umgåtts med några utav mina absolut bästa vänner. Ett bröllop stundar och jag har fått äran att vara en utav brudtärnorna. Dessutom ska jag få sjunga i både kyrkan och på festen :)
Att få vara så här delaktig i en av de viktigaste dagarna i deras liv är verkligen en ära. Och jag ser med stor glädje fram emot att få dela den här speciella dagen med dom.
Samtidigt tänker jag mycket på det här med kärlek. Jag tänker på om jag själv någonsin kommer få uppleva en så stor kärlek som mina vänner har till varandra.
Jag tänker på om jag någonsin kommer få uppleva glädjen och kärleken som ett bröllop innebär.
Jag tänker att om jag dör nu, så dör jag utan att ha upplevt den där stora kärleken. Jag har ännu inte hunnit uppleva hur det känns att bli så älskad av en annan människa, att denne vill leva resten av sitt liv med mig.
Kärlek är härligt och läskigt på samma gång. "Att älska och bli älskad", tänker jag på med både längtan och vånda. Om jag överlever, nej - NÄR jag överlevt det här...
Kommer jag kunna älska mig själv då? Jag kommer med största sannolikhet att få leva med både en påse på magen och ett stort ärr där, för resten av mitt liv. Kommer jag kunna acceptera det och till slut känna mig bekväm med att det är där? Kommer jag någonsin att känna mig sexig och vacker igen? Och kommer jag någonsin att känna så tillsammans med en annan människa?
Den största rädslan av dom alla är nog ändå... Om inte jag kan älska mig själv... Hur ska då någon annan kunna göra det? Och även om det dyker upp en man som vågar det... Hur ska jag våga släppa in honom så att han får chansen att göra det?
Det här blev ett konstigt inlägg, så här en söndagsnatt i april, på en soffa i en annan stad. Men så kan det bli ibland, när man inte är så strukturerad och mest skriver om det som finns i huvudet just för stunden :)
Det här veliga och flummiga får du på köpet när du läser min blogg ;p
Det låter säkert som om jag är ganska deppig när du läser det här inlägget. Men faktum är att jag trots allt känner mig ganska positiv just nu. Jag har umgåtts med människor jag älskar hela helgen och jag har blivit ompysslad och bortskämd på alla sätt och vis.
Jag tror (trots allt :p) stenhårt på att kärleken övervinner allt och med all den kärlek jag blivit bombarderad med den senaste veckan... Ja, då kan det här inte gå annat än bra ;) Stort TACK till alla er som läser, kommenterar, mejlar och messar! Ni gör mig stark!
På tisdag är det äntligen dags för röntgen och jag är ett steg närmare att komma igång med behandlingen.
På återseende och massor med kärlek till er alla! <3