En starkare blogg

När jag fick beskedet att jag hade tjocktarmscancer så blev jag inte chockad. Lite förvånad kanske, men mest lättad. Jag vet att det låter fel. Hemskt. Men äntligen vet jag vad som är fel med mig. Äntligen finns det en orsak till varför jag är så trött. Äntligen finns det en förklaring till varför jag mått så dåligt. Äntligen kan jag släppa alla krav på mig själv som jag haft. Krav som jag ställt på mig själv eftersom min trötthet bara varit lathet och dålig planering. Min onda mage som bara berott på stress och felaktig kost. Nu finns det en orsak! Verkligen inget att jubla över, men det är så skönt att känna att allt det där jobbiga inte bara berott på mig. Att det har varit något som jag inte kan styra över.

När jag berättade för vänner, kollegor och familjen om vad läkaren sagt, så har reaktionerna varit olika. En del har blivit chockade, gråtit och skrikit. Andra har blivit stumma och ledsna. Några har blivit arga på cancern och andra på mig. För att jag väntade för länge med att gå till läkaren. För att jag försöker vara stark på egen hand. För att jag inte har brutit ihop. Åtminstone inte än. Hur kan jag vara så okänslig, obererörd och inte verka bry mig? Det måste vara att jag är chockad, sa nån.

Först tänkte jag att jag kanske borde bryta ihop? Borde jag vara ledsen och ligga hemma och tycka synd om mig? Förfäras över mitt orättvisa öde?

Kanske det, men så funkar inte jag. Än så länge vet jag inte ens statusen på min cancer. Mer än att den är elakartad. Jag vet inte om det finns fler tumörer i min kropp eller om jag kommer få cellgifter, stomipåse eller i slutändan dö. Jag har ingen som helst aning i dagsläget. Och eftersom jag inte har någon aning, så har jag ingen lust att deppa ihop och tappa fotfästet. Det kommer säkert bli jobbigt nog framöver och jag kommer säkert bryta ihop en och annan gång, men jag behöver ju inte ta ut något i förskott.

Det är rätt konstigt det där med hur olika vi hanterar jobbiga saker. Att oro, rädsla och omtanke kan få människor att agera och säga så olika saker.

Som förälder kanske man tänker – ”varför händer det här just mig”? Fastän det är barnet som har cancer. Man kanske anklagar sig själv och undrar varför man inte insåg att något var fel tidigare. Trots att barnet inte berättat att något var fel. Man kanske blir arg på barnet som inte berättat om sina problem. Känslorna avlöser varandra, inte bara för den som drabbas, utan även för anhöriga till den drabbade.

Min förhållandevis positiva inställning till det här beskedet, verkar uppröra många. Det må så vara, men jag tänker fortsätta försöka vara positiv så länge det bara går. Jag förväntar mig att jag emellanåt kommer känna väldigt många olika känslor under resans gång. Och det kommer vara okej. Alla känslor måste få komma fram. Måste få utrymme att upplevas. Men jag tror att jag vinner i längden på att tänka positivt. Och den dagen jag inte gör det, ja då hoppas och tror jag att mina vänner kommer finnas där för att stötta och hjälpa mig hitta tillbaka igen.

Kärlek! <3