Ett steg närmare
"Grymt!" tänkte jag då.
Hon sa att jag var ett prioriterat fall och skulle få komma på röntgen om ungefär två veckor.
Jag kanske ska tillägga här att jag hade hoppats på att få komma redan den här veckan. Alltså var det här ett besked som gjorde mig väldigt ledsen.
Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva känslan av att inte veta... Den här röntgen jag ska göra är för att se om det finns fler tumörer. Finns det fler tumörer minskar chanserna för att bli frisk avsevärt mycket och de flesta dör inom några år. Är det bara en tumör i tarmen är oddsen att bli helt frisk så gott som 100%. Att veta oddsen, men inte veta vilken sida jag är på...
Det är lite som att leva i ett vakuum. Det känns som om ingenting händer och det är så sjukt frustrerande.
Sen förstår ju jag att jag (tro det eller ej) inte är den enda personen i Sverige som har cancer. Men i det där vaccumet, i den där ovissheten så tror jag nästan det. Jag vill ju ha besked NU om jag har fler tumörer eller inte. Och jag vill få behandling och stöd imorgon. Jag vill bli av med skiten!!!
Kvinnan jag pratade med förstod att jag var upprörd och erbjöd mig kuratorstöd. Fint, men jag vill bara komma igång. Jag vill bli frisk!
Kände mig otacksam, för jag vet att hon bara gör sitt jobb och hon gör det säkert fantastiskt bra.
Men samtidigt är jag så frustrerad över att väntetiderna är så fruktansvärt långa. När man väl är inne i systemet så får man säkert en alldeles utmärkt hjälp, men det känns som om man måste kämpa för att få den.
Kvinnan ringde upp mig ytterligare ett par timmar senare och sa att hon pratat med röntgen och att jag skulle få en tid dit inom en vecka. Det kändes ju betydligt bättre än två och jag blev enormt glad och tacksam. Samtidigt... Tar jag någon annans plats o kön nu, bara för att jag ringde och frågade? Någon som sitter hemma o väntar med samma oro som jag? Och så räcker det med ett samtal för att jag ska få komma före? Eller var det min situation som gjorde att jag fick komma före? Att det är så pass illa? Eller är det för att jag har barn?
Idag är jag glad att jag ringde, men känner mig samtidigt skyldig gentemot mina medmänniskor. Men jag tror jag tar en dag i sänder. Imorgon är det säkert andra tankar som snurrar :)
Kärlek!