”Som gjort för positiva besked"
Den senaste veckan har mina känslor åkt berg- & dalbana mest hela tiden. Jag har oftast varit positiv, men korta stunder har jag dippat rejält. Jag som hela tiden varit öppen och velat dela med mig av allt jag går igenom på den här resan, ville inte ens skriva ner mina tankar. Varken här på bloggen eller någon annanstans. Jag har knappt sagt dem högt, eftersom jag inte ville att det skulle vara sant. Jag ville inte ha rätt. Jag har haft svårt att koncentrera mig och haft svårt att sova. För jag har varit rädd.
Jag har varit rädd för att det skulle finnas fler tumörer.
Jag har varit rädd för att ”bara” en tumör inte är tillräckligt illa, för att det ska vara okej för mig att må dåligt.
Jag har varit rädd för att gå miste om min dotters uppväxt.
Jag har varit rädd för att inte få uppleva allt jag vill och önskar få uppleva.
Jag har helt enkelt varit rädd för att dö.
Så i fredags bestämde jag mig för att det inte var så. Att jag inte ska dö.
Jag åkte hem till mina föräldrar och åt årets första grillmiddag. Jag sprang efter min dotter när hon vinglande runt på sin cykel. På samma gator som jag en gång vinglade runt på min cykel när jag var liten. Jag följde med henne på lejonjakt i skogen och vi höll en konsert för drottningar. Vi åkte och hälsade på våra vänner och umgicks hela helgen. Vi gjorde sånt som vi brukar göra och tack vare min älskade dotter och våra fina vänner, så kände jag att allt skulle ordna sig.
På söndagen följde två av mina bästa vänner med mig hem, efter att vi lämnat av dottern hos hennes pappa. Vi köpte thaimat, kollade en film och skrev ner lite frågor till läkaren.
Vi vaknade till en helt fantastiskt fin dag med klarblå himmel och strålande sol.
”Som gjort för positiva besked”, sa dom och stämningen var hög, trots nerverna.
Vi tog bilen till Östra. Anmälde i receptionen, in på avdelningen och sedan väntade vi. Mina händer var iskalla och jag försökte värma dom, så att kärlen skulle vara redo för nålen. Jag skulle nämligen göra en ny rektoskopi, eftersom läkaren vill se med egna ögon exakt var tumören satt. Den undersökningen gjorde fruktansvärt ont förra gången tyckte jag, så jag bad om att få både lugnande och smärtstillande. Det gick läkaren med på, men det betydde också att jag fick svar på alla mina frågor först. Dom ville ju inte att jag skulle vara helt groggy när jag fick en massa viktig information, vilket jag är tacksam för.
Både sköterskan som var med och läkaren var väldigt ärliga och raka, men samtidigt såg dom mig. Det kändes bra. Läkaren berättade att proverna visade att jag hade en elakartad tumör i tarmen. Tumören var ungefär fem centimeter stor, men fanns bara i tarmen. Den har alltså inte tagit sig igenom tarmväggen och vad de kunnat se på bilderna, så fanns inga fler tumörer. Väldigt goda nyheter alltså! :)
Tumören satt längre ner än vad jag trodde, vilket gjorde mig orolig för det här med stomi. Men risken för att jag kommer få en permanent stomi är ganska stor, så det är lika bra att ställa in sig på det. Blir det inte det får jag bara se det som ett extra plus :)
Läkaren berättade att det blir operation om ungefär en månad. På torsdag har hon tillsammans med flera andra en läkarkonferens. På en sådan diskuterar man vilken behandling som är den bästa för varje enskild patient. Så på torsdag eller fredag den här veckan får jag ett definitivt besked på hur min behandling kommer bli. Det finns flera alternativ.
Kanske får jag strålning, sedan operation och till sist cellgifter.
Kanske får jag strålning och operation, eller så blir det bara operation.
Ska jag strålas så blir det först en hormonbehandling för att plocka ut ägg, eftersom man kan få ganska stora men utav strålningen som bland annat kan göra att man blir steril. Troligtvis kommer operationen att kunna genomföras med titthål, vilket också är positivt eftersom återhämtningen går snabbare och riskerna för nervskador och infektioner är mindre.
Men som min läkare sa – ”det finns inga garantier”.
Allting beror på hur det ser ut när dom väl är inne. Komplikationer kan uppstå och det kan vara så att dom måste öppna upp och jag kan få en permanent stomi.
Just nu känner jag bara skit samma. Jag kommer i alla fall att överleva. En euforisk känsla att få vet att det inte finns fler tumörer.
När mina älskade vänner och jag traskade ut från sjukhuset kändes det som om jag flög. Jag sjöng och dansade och kunde inte sluta le. Vi åkte in till stan och åt en supergod lunch på Vapiano, strosade på stan och gjorde det som vi gör bäst. Vi umgicks och pratade om sommarplaner inför midsommar, bröllop, racingen och mycket mer. Utan mina vänner hade jag inte varit lika stark som jag är nu. Jag hade klarat det, men inte med en sån lätthet som jag känner idag.
Ni betyder allt för mig! <3
Nu har jag så mycket känslor inom mig att jag antagligen kommer skriva fyra inlägg till! :p Vi får väl se om det blir något av värde för den här bloggen, men häng kvar så får du se ;)
Kärlek! <3
Jag har varit rädd för att det skulle finnas fler tumörer.
Jag har varit rädd för att ”bara” en tumör inte är tillräckligt illa, för att det ska vara okej för mig att må dåligt.
Jag har varit rädd för att gå miste om min dotters uppväxt.
Jag har varit rädd för att inte få uppleva allt jag vill och önskar få uppleva.
Jag har helt enkelt varit rädd för att dö.
Så i fredags bestämde jag mig för att det inte var så. Att jag inte ska dö.
Jag åkte hem till mina föräldrar och åt årets första grillmiddag. Jag sprang efter min dotter när hon vinglande runt på sin cykel. På samma gator som jag en gång vinglade runt på min cykel när jag var liten. Jag följde med henne på lejonjakt i skogen och vi höll en konsert för drottningar. Vi åkte och hälsade på våra vänner och umgicks hela helgen. Vi gjorde sånt som vi brukar göra och tack vare min älskade dotter och våra fina vänner, så kände jag att allt skulle ordna sig.
På söndagen följde två av mina bästa vänner med mig hem, efter att vi lämnat av dottern hos hennes pappa. Vi köpte thaimat, kollade en film och skrev ner lite frågor till läkaren.
Vi vaknade till en helt fantastiskt fin dag med klarblå himmel och strålande sol.
”Som gjort för positiva besked”, sa dom och stämningen var hög, trots nerverna.
Vi tog bilen till Östra. Anmälde i receptionen, in på avdelningen och sedan väntade vi. Mina händer var iskalla och jag försökte värma dom, så att kärlen skulle vara redo för nålen. Jag skulle nämligen göra en ny rektoskopi, eftersom läkaren vill se med egna ögon exakt var tumören satt. Den undersökningen gjorde fruktansvärt ont förra gången tyckte jag, så jag bad om att få både lugnande och smärtstillande. Det gick läkaren med på, men det betydde också att jag fick svar på alla mina frågor först. Dom ville ju inte att jag skulle vara helt groggy när jag fick en massa viktig information, vilket jag är tacksam för.
Både sköterskan som var med och läkaren var väldigt ärliga och raka, men samtidigt såg dom mig. Det kändes bra. Läkaren berättade att proverna visade att jag hade en elakartad tumör i tarmen. Tumören var ungefär fem centimeter stor, men fanns bara i tarmen. Den har alltså inte tagit sig igenom tarmväggen och vad de kunnat se på bilderna, så fanns inga fler tumörer. Väldigt goda nyheter alltså! :)
Tumören satt längre ner än vad jag trodde, vilket gjorde mig orolig för det här med stomi. Men risken för att jag kommer få en permanent stomi är ganska stor, så det är lika bra att ställa in sig på det. Blir det inte det får jag bara se det som ett extra plus :)
Läkaren berättade att det blir operation om ungefär en månad. På torsdag har hon tillsammans med flera andra en läkarkonferens. På en sådan diskuterar man vilken behandling som är den bästa för varje enskild patient. Så på torsdag eller fredag den här veckan får jag ett definitivt besked på hur min behandling kommer bli. Det finns flera alternativ.
Kanske får jag strålning, sedan operation och till sist cellgifter.
Kanske får jag strålning och operation, eller så blir det bara operation.
Ska jag strålas så blir det först en hormonbehandling för att plocka ut ägg, eftersom man kan få ganska stora men utav strålningen som bland annat kan göra att man blir steril. Troligtvis kommer operationen att kunna genomföras med titthål, vilket också är positivt eftersom återhämtningen går snabbare och riskerna för nervskador och infektioner är mindre.
Men som min läkare sa – ”det finns inga garantier”.
Allting beror på hur det ser ut när dom väl är inne. Komplikationer kan uppstå och det kan vara så att dom måste öppna upp och jag kan få en permanent stomi.
Just nu känner jag bara skit samma. Jag kommer i alla fall att överleva. En euforisk känsla att få vet att det inte finns fler tumörer.
När mina älskade vänner och jag traskade ut från sjukhuset kändes det som om jag flög. Jag sjöng och dansade och kunde inte sluta le. Vi åkte in till stan och åt en supergod lunch på Vapiano, strosade på stan och gjorde det som vi gör bäst. Vi umgicks och pratade om sommarplaner inför midsommar, bröllop, racingen och mycket mer. Utan mina vänner hade jag inte varit lika stark som jag är nu. Jag hade klarat det, men inte med en sån lätthet som jag känner idag.
Ni betyder allt för mig! <3
Nu har jag så mycket känslor inom mig att jag antagligen kommer skriva fyra inlägg till! :p Vi får väl se om det blir något av värde för den här bloggen, men häng kvar så får du se ;)
Kärlek! <3