Mirakel händer!
JAG ÄR CANCERFRI!!!
Haha! Nä, skoja bara! :p Det är ju trots allt 1 april idag ;)
Men tänk den dagen jag kan skriva det inlägget! :D
Nej, idag hände faktiskt ett riktigt mirakel. Jag vaknade nämligen upp till ett sms. Och det var inte vilket sms som helst, utan det var ett sms fyllt med omtanke och kärlek. Det i sig är kanske inget mirakel, men väldigt fint. Miraklet handlar inte om vad som stod, utan vem det var ifrån. Det här fina smset som kom, var ifrån mitt ex nya tjej. Ni som känner mig förstår säkert hur stort detta är. Jag visste inte om jag skulle tacka Gud, moder jord eller personen själv, så jag tackade dom allihop! :)
Det här är en kvinna som funnits i min dotters liv i 1,5 år nu och som jag för första gången träffade för ett halvår sedan. Det var också då jag fick träffa deras lilla bebis och hon var så fantastiskt fin! Jag hade velat träffa henne sedan den dagen jag fick veta att hon fanns. Det låter kanske konstigt, men för mig var det en lyckans dag när jag fick veta att mitt ex hade träffat någon ny. Min dotter berättade en massa härligheter om den här nya kvinnan och jag fick en bra bild av henne. Men det var jobbigt att inte ha ett ansikte på personen som lever tillsammans med mitt barn hälften av tiden. Jag var som ett litet barn på julafton dagen då jag skulle träffa henne. Kunde inte sitta still och när jag väl såg henne ville jag springa fram och ge henne en stor kram. Men jag lyckades hålla mig och det blev en handskakning istället.
I alla fall så har vi inte setts sedan dess och att hon nu har tagit sig tid att skriva ett sms till mig, som dessutom var fyllt om kärlek och omtanke… Det är så jag blir tårögd!
Igår gjorde jag den här bloggen offentlig. Jag berättade för alla mina FB-vänner o att jag har cancer och det var en stor befrielse. Jag visste inte att det skulle kännas så. Men när jag tidigare varit med om traumatiska eller jobbiga saker, så har jag hållit det för mig själv. Och det har tärt på mig något fruktansvärt. Den här gången tänkte jag tvärt om. Jag berättar för alla, så att jag inte är ensam i det jobbiga. Förvinner någon, så är dom inte den vännen jag behöver i detta och dom som finns kvar kommer vara de viktigaste personerna i världen för mig.
Den senaste veckan har varit kaotisk på många sätt, men den kärlek som mina vänner, bekanta, kollegor och okända har gett mig… Alltså det känns helt overkligt! Förtjänar lilla jag verkligen all den här omtanken och vänligheten? Tycker människor om mig så mycket?
Ja, det gör dom!!! Och mitt i allt elände, så känner jag mig så lyckligt lottad och enormt tacksam! Idag blir det en fin dag och nu – är jag sen till jobbet!
Kärlek! <3
Haha! Nä, skoja bara! :p Det är ju trots allt 1 april idag ;)
Men tänk den dagen jag kan skriva det inlägget! :D
Nej, idag hände faktiskt ett riktigt mirakel. Jag vaknade nämligen upp till ett sms. Och det var inte vilket sms som helst, utan det var ett sms fyllt med omtanke och kärlek. Det i sig är kanske inget mirakel, men väldigt fint. Miraklet handlar inte om vad som stod, utan vem det var ifrån. Det här fina smset som kom, var ifrån mitt ex nya tjej. Ni som känner mig förstår säkert hur stort detta är. Jag visste inte om jag skulle tacka Gud, moder jord eller personen själv, så jag tackade dom allihop! :)
Det här är en kvinna som funnits i min dotters liv i 1,5 år nu och som jag för första gången träffade för ett halvår sedan. Det var också då jag fick träffa deras lilla bebis och hon var så fantastiskt fin! Jag hade velat träffa henne sedan den dagen jag fick veta att hon fanns. Det låter kanske konstigt, men för mig var det en lyckans dag när jag fick veta att mitt ex hade träffat någon ny. Min dotter berättade en massa härligheter om den här nya kvinnan och jag fick en bra bild av henne. Men det var jobbigt att inte ha ett ansikte på personen som lever tillsammans med mitt barn hälften av tiden. Jag var som ett litet barn på julafton dagen då jag skulle träffa henne. Kunde inte sitta still och när jag väl såg henne ville jag springa fram och ge henne en stor kram. Men jag lyckades hålla mig och det blev en handskakning istället.
I alla fall så har vi inte setts sedan dess och att hon nu har tagit sig tid att skriva ett sms till mig, som dessutom var fyllt om kärlek och omtanke… Det är så jag blir tårögd!
Igår gjorde jag den här bloggen offentlig. Jag berättade för alla mina FB-vänner o att jag har cancer och det var en stor befrielse. Jag visste inte att det skulle kännas så. Men när jag tidigare varit med om traumatiska eller jobbiga saker, så har jag hållit det för mig själv. Och det har tärt på mig något fruktansvärt. Den här gången tänkte jag tvärt om. Jag berättar för alla, så att jag inte är ensam i det jobbiga. Förvinner någon, så är dom inte den vännen jag behöver i detta och dom som finns kvar kommer vara de viktigaste personerna i världen för mig.
Den senaste veckan har varit kaotisk på många sätt, men den kärlek som mina vänner, bekanta, kollegor och okända har gett mig… Alltså det känns helt overkligt! Förtjänar lilla jag verkligen all den här omtanken och vänligheten? Tycker människor om mig så mycket?
Ja, det gör dom!!! Och mitt i allt elände, så känner jag mig så lyckligt lottad och enormt tacksam! Idag blir det en fin dag och nu – är jag sen till jobbet!
Kärlek! <3
💜