En snabb update
Igår ringde jag sjukhuset direkt på morgonen och fick då en tid till en läkare. ÄNTLIGEN!!! På måndag klockan 09:00 får jag träffa en läkare som kan berätta om hur läget är och framför allt – hur vi ska bli av med skiten. Äntligen ska jag få lite svar på mina frågor. Lovely! :)
Nu på morgonen har jag varit och träffat en kurator och fått lite råd angående hur jag kan prata med framför allt min dotter, men också barnen på skolan.
Det som är viktigast när jag pratar med min dotter är att inte lägga mina rädslor och min oro på henne, sa kuratorn. Jag ska försöka lägga det på en enkel nivå, men samtidigt vill jag att hon ska vara delaktig. Hon frågade vad jag skulle vilja att hon får veta och då sa jag så här:
Jag vill berätta för henne att mamma är sjuk. Att det finns en liten klump i magen som inte är bra för mig, som gör mig sjuk. Jag vill berätta att en doktor ska ta bort den och att jag kommer få ett sår på magen. Därför kommer jag att ha lite svårt att lyfta henne ett tag efter operationen. Typ.
Kuratorn tyckte det lät bra, men tyckte också att jag skulle lägga till sjukdomens namn (cancer), att jag inte har fått den för att jag varit dum och att den inte smittar. Hon förklarade att barn oftast inte har någon relation till cancer och därför är ordet inte laddat för dem. Hon kommer kanske att ställa frågor som ”vem lämnar/hämtar mig på dagis när du är på sjukhuset?” Hon kommer med största sannolikhet inte fråga om jag kommer dö, för hon vet inte att cancer kan vara dödligt. Väldigt logiskt egentligen. På dagis pratar dom ju ofta om hur viktigt det är att t ex tvätta händer och att hålla för munnen när man hostar osv, eftersom bacillerna smittar andra annars. Hon tyckte därför det var viktigt att jag förklarade att cancer inte smittar. Också ganska logiskt faktiskt, men ändå inget som jag hade tänkt på.
I övrigt kändes samtalet med kuratorn ganska meningslöst. Vi bestämde att jag skulle höra av mig fram över när/om jag behöver prata. Just nu känns det onödigt och jag känner inget behov av att prata av mig med någon utomstående. Jag har ju bloggen ;p Men på måndag kanske jag får ett jobbigt besked och jag kommer dessutom ha mer fakta att fundera kring. Kanske ringer jag henne direkt efteråt och bokar in en tid, eller så behöver vi aldrig mer träffas. Det får framtiden utvisa :)
Nu på morgonen har jag varit och träffat en kurator och fått lite råd angående hur jag kan prata med framför allt min dotter, men också barnen på skolan.
Det som är viktigast när jag pratar med min dotter är att inte lägga mina rädslor och min oro på henne, sa kuratorn. Jag ska försöka lägga det på en enkel nivå, men samtidigt vill jag att hon ska vara delaktig. Hon frågade vad jag skulle vilja att hon får veta och då sa jag så här:
Jag vill berätta för henne att mamma är sjuk. Att det finns en liten klump i magen som inte är bra för mig, som gör mig sjuk. Jag vill berätta att en doktor ska ta bort den och att jag kommer få ett sår på magen. Därför kommer jag att ha lite svårt att lyfta henne ett tag efter operationen. Typ.
Kuratorn tyckte det lät bra, men tyckte också att jag skulle lägga till sjukdomens namn (cancer), att jag inte har fått den för att jag varit dum och att den inte smittar. Hon förklarade att barn oftast inte har någon relation till cancer och därför är ordet inte laddat för dem. Hon kommer kanske att ställa frågor som ”vem lämnar/hämtar mig på dagis när du är på sjukhuset?” Hon kommer med största sannolikhet inte fråga om jag kommer dö, för hon vet inte att cancer kan vara dödligt. Väldigt logiskt egentligen. På dagis pratar dom ju ofta om hur viktigt det är att t ex tvätta händer och att hålla för munnen när man hostar osv, eftersom bacillerna smittar andra annars. Hon tyckte därför det var viktigt att jag förklarade att cancer inte smittar. Också ganska logiskt faktiskt, men ändå inget som jag hade tänkt på.
I övrigt kändes samtalet med kuratorn ganska meningslöst. Vi bestämde att jag skulle höra av mig fram över när/om jag behöver prata. Just nu känns det onödigt och jag känner inget behov av att prata av mig med någon utomstående. Jag har ju bloggen ;p Men på måndag kanske jag får ett jobbigt besked och jag kommer dessutom ha mer fakta att fundera kring. Kanske ringer jag henne direkt efteråt och bokar in en tid, eller så behöver vi aldrig mer träffas. Det får framtiden utvisa :)
Snart är det iaf dags för mig att göra mitt livs första MR (Magnet Röntgen) här på Östra och det enda jag kan tänka på, är om personalen där kan hjälpa mig få ut en av mina piercings som vägrar lossa :p
Om en stund kommer en av mina bästa vänner, som lämpligt nog jobbar här, och möter upp mig för en lunch i kafeterian. Kanske kan hon hitta något käckt verktyg att hålla fast den med ;p
Hörs snart! <3