En starkare blogg

Nu var det ett bra tag sedan jag skrev. Eller så känns det i alla fall. Inte för att det finns något krav på att den här bloggen ska uppdateras varje dag eller ens regelbundet, men jag vill gärna göra det. Att det inte blivit så mycket skrivet det senaste beror på flera saker. Dels så har jag inte känt att jag haft varken tid eller ork, men sen har jag heller inte haft så mycket att säga. Inte om cancern i alla fall och det är väl ett bra tecken :)

 

Jag skulle ändå vilja dokumentera och uppdatera er på vad som händer i mitt liv.

 

I förra veckan berättade jag för alla föräldrar till barnen på mitt jobb, att jag är sjuk. Jag skrev ett mejl där jag förklarade hur läget var och vad jag tänkt berätta för barnen. För mig har det hela tiden varit självklart att barnen ska få möjlighet att vara delaktiga om de vill. Därför ville jag förbereda föräldrarna på eventuella frågor och även ge dem möjligheten att ge sin syn på saken. Det kanske inte är alla föräldrar som vill att deras barn ska lära sig vad cancer är så här tidigt i livet eller så tycker dom kanske att cancer är något man behåller för sig själv.

 

Men utav de ca 50 föräldrar som hörde av sig till mig, så var alla väldigt positiva till att jag berättade. Mycket pepp, omtanke och kärlek. En del föräldrar har kramats, andra har gett mig lite medlidsamma blickar, ett par stycken har berättat om egna erfarenheter av sjukdomen och några har sagt att dom inte vet vad dom ska säga. Att det är så fruktansvärt och hemskt och orättvist.

 

Och bara det, att någon tar sig tid att ge mig en kram mitt i morgonhetsen, att någon tar sig tid att berätta om egna erfarenheter, att någon tar sig tid att se mig, att någon tar sig tid berätta för mig att dom inte vet vad dom ska säga… Det betyder jättemycket för mig. Jag är själv ganska dålig på att uttrycka mig i ord, när jag pratar. Jag vet sällan vad jag ska säga och speciellt inte i jobbiga situationer.  Så jag förstår verkligen att en del inte säger något alls och att andra säger just det – att dom inte vet vad dom ska säga. Men det spelar ingen roll vad man säger eller inte säger. Det viktiga för mig är att människor tar sig tid. Tid att se mig, möta mig, ge mig en kram eller till och med som vissa gör – tar omvägar förbi mig eller tittar ner i marken när jag går förbi. Det är också en form av bekräftelse på att de vet, att de reagerar. De flesta har en relation till cancer och en del hanterar jobbiga saker på det viset. Vilket är helt okej. Jag kan på alla sätt förstå också de reaktionerna, även om jag personligen mer uppskattar kramar och ord :)

 

Två dagar senare berättade jag i alla fall för alla barnen på skolan. Det var ganska intressant att se hur de tänkte i de olika klasserna. De minsta barnen i förskoleklassen berättade om egna erfarenheter. T ex att dom också varit på sjukhus, att dom slagit sig osv. I 1:an berättade några om att en mormor eller farfar hade haft cancer och någon frågade hur man får cancer. I 2:an kom det hur mycket frågor som helst. Här började det även komma frågor om mig, om jag har ont, om jag mår bra, varför man får cancer, var den sitter, om deras föräldrar/mor-&farföräldrar som haft det, någon som dött, kan man dö osv. I 3:an gick det ett chockat sus genom klassen och sen var det helt knäpptyst. I 4:an handlade de flesta frågorna om döden. Vad händer med min dotter om jag dör? Är cancer farligt? Kan man dö? Kommer jag dö? Kommer det göra ont? Varför fick du cancer? Bland mycket annat.

 

Jag berättade även för ett par tjejer i 5:an som jag fått en nära relation med. Även om jag inte jobbar med de barnen längre, så ville jag ändå berätta för dem. Det märktes direkt att de var äldre. Dom trodde jag skämtade, frågade mycket om hur jag mådde och en tjej blev väldigt ledsen, en annan arg och ville sitta i knät och kramas. Även om jag inte vill göra barnen ledsna, så är jag ändå väldigt glad att jag valt att vara så öppen med min sjukdom. Att barnen får möjlighet att vara delaktiga och att de kan ställa frågor. Att det inte bara är så att jag är borta en dag.

 

En del barn frågar mig dagligen om jag är väldigt trött, andra vill kramas mycket och någon frågar mig fem gånger per dag om jag ska gå hem nu. Sedan en vecka tillbaka jobbar jag bara halvtid. Jag har lagt det så att jag är klassresurs mellan 8-12 och sedan går jag hem. Alltså missar jag fritidstiden och träffar inte alla barnen på samma sätt som förut. Det är ganska jobbigt faktiskt och jag vet inte hur jag ska klara mig utan dom hela sommaren!

 

I söndags var jag på en brunch som Ung Cancer anordnade inne i Göteborg. Det var lite nervöst och jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Någon annan hade kanske avvaktat och iakttagit innan de gav sig in i diskussioner och samtal, men jag är väl inte riktigt som alla andra när de gäller sånt. På gott och ont. Jag pratar mycket och ibland klampar jag i klaveret, även om intentionerna är de allra bästa. Pratade bland annat med en tjej som hade livmoderhalscancer som även hade spridit sig. Hon hade opererats och gått igenom både strålning och cellgifter. Och jag frågade på som bara den, för jag är nyfiken och tycker det är skönt att höra om andra. Sen frågade hon om mig och jag pratade på om mig och min dotter och sen såg jag att hon blev väldigt tillbakadragen. Insåg att hon inte kunde få barn och kände mig som en riktig skurk! Varför tänkte jag inte på det och bara höll tyst! Det blir en läxa för framtiden. Det var i alla fall väldigt trevligt att få träffa dessa hjältar och prata lite :)

 

Igår berättade jag för min dotter att jag är sjuk.

Hon sa - ”Men du hostar ju inte”.

När jag berättade att jag skulle opereras sa hon – ”Jaha. Ska jag vara hos mormor då eller?”

Sen var hon väldigt gosig och ville vara nära. Vi hade ”fredagsmys”, fastän det bara var måndag. Vi bäddade ner oss i soffan under gosefilten, åt glass och tittade på Askungen. En väldigt mysig måndag helt klart :)

 

Nu är det verkligen ute i det öppna. Nu vet alla som jag tror vill veta och några till och det känns så himla skönt! Det har gett mig ett mentalt andrum. Eftersom jag inte vet så mycket mer för tillfället, så behöver jag inte tänka på eller prata om min sjukdom. Det finns liksom inget att tillägga just nu.

 

Imorgon ska jag på ett så kallat preop-möte på sjukhuset. Där ska jag under fyra timmar få träffa kirurger, narkosläkare, sköterskor och stomiterapeut (ja, det finns faktiskt en sån :p) och antagligen kommer jag få hur mycket information som helst. Jag har tänkt en del på vad jag borde ställa för frågor. Har jag ens några frågor?

Idag är jag hemma med sjukt barn, så jag kommer nog ha tid att fundera över det. Annars får jag väl improvisera ;)

Det var nog allt för nu :)

Kärlek! <3