En starkare blogg

Ett laddat ämne och en svår fråga. Men ändå så är den så viktig. Iaf för mig. 

Jag har tidigare skrivit att det här inte ska vara en blogg som handlar om religion och det ska den inte. Ändå så hamnar jag i de tankarna gång på gång. Kanske inte just om religion i sig, men om tro. För det är en sak som jag är säker på om mig själv och det är att jag är troende. Jag vet bara inte riktigt vad jag tror på. Jag har lite svårt för det här med att man ska göra saker i Guds namn eller att man har olika ritualer som rättfärdigar ett visst beteende eller en viss handling. För att nämna några av de funderingar jag har. 

 

Men tror, det gör jag.
Jag tror på att det finns något större än oss. 
Jag tror på vänlighet, omtanke och kärlek. 

Det där som krävs för att man ska få lite perspektiv till sig själv och andra. Det som behövs för att man ska må bra. 

Tror jag på Gud då?

 

Jag antar att man ofta vänder sig till "de högre makterna" när man hamnar i kris. För det är ju precis vad det här är. I alla fall för mig. Ett dödsfall, en skiljsmässa, krig... Det finns många olika saker som blir trauman och krisernför människor. För ett barn kan det t ex vara att en leksak försvinner och för någon annan att huset brinner ner. Vi är alla olika, har olika bagage och hanterar olika saker på olika sätt. Men att säga att man är troende enbart när det krisar, är för mig som att säga att man bara är mamma när ens barn är god och glad. Det funkar liksom inte riktigt så. 

Många behöver något mer när saker och ting blir jobbiga och man söker nya vägar för att få hjälp och stöd. Jag har många gånger sökt mig till Gud, andar och naturväsen för att hitta lösningar. Men jag vet inte om jag tror på det. Inte på riktigt. Kanske har jag fått hjälp och vägledning, bara att jag inte märkt det? Kanske får jag inte hjälp och vägledning om jag inte tror helt och fullt?
Jag vill gärna tro på Gud, för kärleken mellan människan och Gud verkar vara så härlig.

Tron finns där, men jag vet fortfarande inte på vad jag tror på. Fast den här gången känner jag inte riktigt att jag behöver någon Gud eller någon religion. Inte på samma sätt som jag gjort tidigare.
Den här gången har jag mina vänner och min familj som ger mig både stöd, pepp, omtanke och kärlek. Det är så otroligt mycket kärlek att jag ibland inte kan fatta att det är på riktigt. Att något så elakt kan föra med sig så mycket gott... Kan Gud verkligen fylla det där tomrummet, så som mina vänner kan?
Frågorna kring min tro fortsätter att snurra, så det får bli en "to be continued" på det här ämnet.

Jag känner mig idag, trots allt, enormt lyckligt lottad och alldeles uppfylld av all kärlek ni ger mig <3 <3 <3 

 

 

 

 

Kärlek! <3