En starkare blogg

Det senaste halvåret, som till stor del har dominerats av viktuppgång och depression, har gjort att jag dragit mig undan mer och mer. Inte alltid för att jag själv egentligen vill, utan för att jag skäms. 

Jag skäms över hur jag ser ut. Jag skäms över att må dåligt. Jag skäms över att jag inte kan koncentrera mig på samtal eller kommer ihåg saker. Jag skäms för att jag känner mig som en dålig vän. Jag skäms för att jag inte bidrar med något annat än elände. 

Ju mer jag drar mig undan, desto längre ifrån gemenskapen kommer jag. Jag är inte längre någon man räknar med. Umgås jag med vänner så är jag mest tyst. Vill inte prata om hur jag mår. Vill inte vara en börda för andra eller tynga ner deras humör med min skit. Vill inte att dom ska titta på mig och rynka på näsan åt hur jag ser ut. 

Men hur ska man kunna förklara för någon som aldrig varit i mina skor? Och om jag skulle förklara, vill dom ens förstå? 

Att jag är tjock har inte med dålig disciplin att göra. Det är inte bara till att "röra lite på sig". Det är SÅ mycket mer, men jag orkar inte förklara. För egentligen tror jag att ingen vill veta. Ofta när någon frågar hur man mår så vill dom inte ha ett ärligt svar. Allt ska bara vara bra hela tiden. Och jag som både är riktigt dålig på att ljuga och försöker att inte göra det, då blir det helt enkelt enklare att dra sig undan. Även fast det är tråkigt. Men jag är hellre ensam o tråkig, än är den där udda personen i gänget, som gör alla andra illa till mods. 

Jag menar absolut inte något ont mot mina vänner med detta. Jag vill bara skriva av mig hur mina tankar och känslor går. Och som vi alla vet så behöver inte tankar och känslor vi har av en upplevelse alltid innebära att det är sant. 

Mina vänner är fantastiska människor och mitt logiska jag förstår att dom säkert inte pratar illa om mig eller tycker jag är tråkig. 

Men idag som så många andra, är det känslo-jaget som vinner. 

Vissa dagar är det skönt att vara ensam. Andra dagar ett helvete. 

Men när jag är med min dotter - då känner jag att jag hör hemma någonstans. Att vi hör ihop. Jag vill inte hänga upp hela mitt liv och min livslust på henne. Men just nu är det så det är och då får det väl vara så ett tag. Nu är hon hos sin pappa i två långa veckor och efter en dag saknade jag henne så enormt mycket😔 

Fokus på att må bra ändå. Idag affirmerar jag och innan veckan är slut är målet att ställa sig framför spegeln och observera. Inte värdera det jag ser, bara notera. 

Kärlek! <3